Jag har följt debatten gällande besparingarna i skolan, som medborgare, som bosatt i en av Luleå kommuns byar, som förälder och som kommunanställd pedagog. Nu känner jag att det är dags att ta bladet från munnen. Det är nog nu!
Jag är utbildad ingenjör och har jobbat som det i flera år. Som kommunanställd ingenjör har man eget arbetsrum, egen arbetsmobil, man får åka på tjänsteresor och fortbildning. Man kan ta en timmes lunch, längre ibland, man har raster och man kan i viss mån äga sin egen tid med hjälp av flextidssystem. Man är dessutom hyfsat välbetald. Jag antar att det är flera som känner igen sig i detta, det är nog ganska normala anställningsvillkor för många av er.
Men så kom jag till ett läge där jag kände att jag ändå ville göra något annat i livet. Jag ville undervisa, arbeta med unga, göra skillnad! Så jag sadlade om och sedan några år tillbaka arbetar jag som lärare. Fortfarande kommunanställd. Här har jag arbetat kvällar, nätter och helger för att hinna göra mitt jobb, helt utan ersättning för den extra tid jag har lagt ner. Jag har i bästa fall trekvarts lunch, en lunch som jag delvis tillbringar med mina elever eftersom jag förväntas äta med dem, den så kallade pedagogiska lunchen. På schemat finns utrymme för planeringstid, i realiteten försvinner denna ofta eftersom kollegor blir sjuka eller har VAB, vikariebristen är enorm och vi övriga får gå in och täcka upp, inte sällan även efter avslutad arbetstid. Jag ska lösa konflikter som ofta inträffar när eleverna, och jag, har rast. Det finns dagar då jag aldrig sitter ner från det att jag kliver in genom skolans dörr till dess att jag lämnar byggnaden! Jag saknar arbetsrum, på min tidigare skola hade jag inte ens ett eget skrivbord. Min privata mobiltelefon används flitigt av vårdnadshavare alla tider på dygnet, respekten för min privata sfär är låg. För detta har jag sämre betalt, trots lika lång utbildning.
Under mina år som lärare har jag reflekterat över vilka fantastiska kollegor jag har haft. De har en lojalitet som jag aldrig har träffat på någon annanstans, gentemot barnen och gentemot varandra. Vi ställer upp i vått och torrt, vi tar ur egen ficka för att hitta på något som förgyller barnens vardag när skolans peng inte räcker. Och vår arbetsgivare utnyttjar detta skamlöst, lägger på oss fler och fler arbetsuppgifter tills vi bokstavligen knäar fram. Tills vi stupar av stress och en känsla av otillräcklighet.
Nu vill man skrota små, trygga skolor. Välfungerande arbetsplatser med trygga barn. Istället vill man bygga storskolor, med fler barn på liten yta där vi lärare lättare ska kunna täcka upp för varandra. Där kommunen vill lösa den vikariebrist man själv har skapat genom en arbetsmiljö där ingen vill vara verksam. Detta utan att fråga oss anställda som förväntas jobba här.
Jag hoppas att sista ordet inte är sagt, att besparingar finns att göra på annat än våra barn och på oss som är verksamma inom skolan. Som kommunanställd akademiker kan jag tycka att det ska vara lika för alla. Kan vi i skolan dela på en arbetsmobil inom arbetslaget, då bör andra arbetslag inom andra förvaltningar kunna göra detsamma. Kan vi sitta i ett gemensamt arbetsrum, med sex skrivbord på en yta av cirka tio kvadratmeter, då kan övriga förvaltningar göra detsamma och stadshuset rymma så många fler. Förväntas vi sköta vårt jobb utan raster, utan fortbildning, utan övertidsersättning, då kan övriga kommunanställda ha samma anställningsvillkor. När vi alla har nått samma nivå, då kan vi börja se vilka övriga besparingar som kan göras. Men för oss i skolan är botten nådd, redan innan ni kom med era nya besparingskrav.
Sliten lärare