För att kunna betrakta måndagens (25 mars) kommunfullmäktigebeslut om skolorna i Luleå, som en verklighetsförankrad och sund politik, måste man blunda för följande:
• Luleås lärares, lärarfackens och Skolverkets synpunkter på om stora skolor verkligen är den enda lösning på den framtida lärarbristen. Ingen av dem håller med om det.
• Att man har struntat i att göra en seriös risk- och konsekvensanalys. Den ska göras när allt är färdigt av rektorerna ute på skolorna ... ( enligt Carina Sammeli för några år sen)
• Att man struntat i att genomföra en barnkonventionsanalys för att säkerställa att Framtidens skola verkligen är bra för alla de barn som ska gå där. Det i sin tur är en viktig del av en bra arbetsmiljö för lärarna. Mår barnen bra mår lärarna bra och tvärt om.
Måndagens beslut i skolfrågan och hela hanteringen av ”Framtidens skola” visar en sanslös brist på verklighetsförankring. Som uppstått genom att man konsekvent struntat i de delar av beslutsunderlaget som ifrågasätter genomförandet av ”Framtidens skola”. Och genom att man konsekvent struntat i den väl underbyggda kritiken från tunga instanser.
Det här är en parodi på demokrati och en uppvisning av faktaresistens i den högre skolan.
Lägg till det att Luleås lärarlöner är bland de sämsta i landet. Vi återfinns på plats 240 av 290, i Lärarförbundets rankning av skolkommuner 2018. En försämring med 36 platser sen 2017. Varför ska lärare stanna i eller söka sig till Luleå? För att man bygger jätteskolor?
Här är några lärarröster ur beslutsunderlaget till ”Framtidens skola”:
”Skendemokratisk hantering, ej elevperspektiv, falskt lärarperspektiv - känner mig som en liten pusselbit som tydligen kan hanteras hur som helst
”Då har den nonchalans och ignorans som BUF visat hittills i skolfrågan fått mig att söka mig till en ny arbetsgivare. Jag är högutbildad och ingen slav under BUF i Luleå.”
”Tyvärr var det så att BUF vägrar se fler alternativa lösningar. BUF vägrar ta till sig kritik och åsikter som sig bör i en demokrati 2015. Politiker som tycker olika hotas öppet och utsätts för stark intern kritik.”
Maria Arnqvist