Luleå Energi har helt rätt – det vill säga, om man med ”effektivare” menar att kraftvärmeverket ska bränna ännu mer fossil gas. För det är precis vad som sker. Det är minst sagt ironiskt att kalla detta för energieffektivisering, när resultatet i praktiken blir ökad förbränning och större klimatutsläpp. Att använda värme från fjärrvärmereturen till tomatodling må låta grönt i teorin, men i verkligheten är det en rökridå för något helt annat.
Det finns fortfarande ingen gratis energi – oavsett hur mycket man väljer att kalla den för ”lågvärdig”. Varje kilowattimme som går till att värma ett växthus är en kilowattimme som måste ersättas någon annanstans. I detta fall sker det genom ökad förbränning av fossil gas. Och vem betalar priset? Jo, både miljön och vi skattebetalare.
Det är dessutom värt att påminna om att det är ett av Luleå Energis egna dotterbolag som står för förbränningen av den fossila gasen vilket gör bolaget till en av Sveriges största utsläppare av koldioxid. Det är svårt att se hur detta går ihop med ambitionerna om hållbar utveckling och klimatomställning. I stället för att efterlysa nya tomatodlare borde Luleå Energi snarare fokusera på hur den fossila gasen ska ersättas framöver.
Minst lika allvarligt är bristen på öppenhet kring projektets kostnader. När vi medborgare efterfrågar svar på varför skattepengar används till att odla tomater åt en lyxrestaurang, möts vi av tystnad. Ett kommunägt bolag borde självklart vara transparent med hur mycket resurser som faktiskt har gått åt både i form av fossila bränslen och skattemedel.
Tyvärr är detta bara ett i raden av exempel på hur kommunala bolag i Luleå hanterar offentliga medel. Ett talande exempel är Luleå Lokaltrafiks elbussprojekt, där 57 miljoner kronor spenderades på elbussar som i dag står stilla i garaget och samlar damm. Ett direkt resultat av bristande planering, otillräcklig kompetens och avsaknad av helhetsperspektiv.
Det är därför avgörande med insyn, transparens och demokratiskt ansvar. Det handlar inte bara om siffror i ett budgetblad, det handlar om förtroendet för våra offentliga verksamheter. Om våra skattepengar ska användas på det här sättet, har vi rätt att få veta varför, hur mycket och vilken nytta det på riktigt har gett. Just nu tyder det mesta på att svaret är: ingen alls.
Om detta är Luleå Energis vision för framtidens hållbara energianvändning, då har vi nog hittat en stark kandidat till både greenwashpriset och slöseriombudsmannens “årets värsta slöseri”.