Bakom datorskärmen i sitt rum sitter en femtonårig pojke som inte lyckades ta sig till skolan idag heller. Det är en pojke som har påtagliga svårigheter med förändringar och nya intryck. I skrivande stund väntar han på en NPF-utredning och ser fram emot verktyg som ska underlätta vardagen.
Pojkens mamma har kämpat i flera år för att få sonen till skolan och har ofta lyckats, för att behöva inse att han kom till skolan den dagen men inte hela vägen in i klassrummet. Stödet och resurserna finns inte på skolan för att ta över, trots att skolan enligt lag har en omfattande skyldighet att anpassa skolmiljön efter elevernas förutsättningar. För lite resurser på skolor när det kommer till barn och ungdomar i behov av extra stöd är ett stort problem och kan vara rentav livsavgörande. Vidare är det så otroligt viktigt att de resurser som finns, även om de inte är tillräckliga, fungerar. Att de resurser som finns inte gör det totala motsatta genom att motarbeta elevens utveckling. Det borde vara en självklarhet.
Pedagoger varnar andra elever för att umgås med pojken. Enligt dem är han ett dåligt umgänge, han är kriminell, tar droger och kommer att lura andra elever på pengar. De säger att han klär sig som en knarkare. Han blir anmäld till socialtjänsten och har fått lämna drogtester som visat sig vara negativa. Ändå fortsätter det.
Pojken går inte på fester, har aldrig ertappats med att vara påverkad av varken alkohol, andra droger eller någon form av kriminellt beteende. Han är inte ute om nätterna, i stället sitter han på sitt rum framför sin dator. Vid ett tillfälle förra våren fick mamman ett sms från skolans rektor angående en pågående ungdomsfest där hon ville försäkra sig om att pojken var hemma som vanligt. Det var han. Innan sommaren fick pojken ytterligare en orosanmälan mot sig som var gjord i ett så kallat ”förebyggande syfte” ifall att han skulle göra något ”dumt” under lovet. Socialtjänsten lägger dock ner utredningarna gång på gång med anledning att det inte finns något underlag för en vidare utredning. Pojken får i stället beröm för sitt trevliga bemötande av polis och andra myndigheter.
Ändå fortsätter det.
Var går egentligen gränsen mellan påstådd välvilja och rena trakasserier? Faran med dessa påståenden som skolans pedagoger sprider till andra elever och deras föräldrar är att han aldrig får en chans att visa att han inte är den de påstår att han är. De kränker en ung människa som hamnar i ett ofrivilligt utanförskap. Han har fått en falsk stämpel på sig som kan vara oerhört svår att tvätta bort. Han får inte en chans.
Är pojken ett dåligt umgänge för att han inte klarade betygen i skolan? För att skolan inte lyckades med sitt uppdrag? Pojken som aldrig varit påverkad eller misstänkt påverkad, som aldrig varit inblandad i något kriminellt. Pojken som är mer hemma än någon annanstans.
Söker man på omdömen från skolan blir det tydligt att det är fler elever som har blivit behandlade på det här viset. En tidigare anställd på skolan har även bekräftat hur pedagoger talar illa om och fördömer elever med svårigheter i skolan. När skolan misslyckas med att nå barn och ungdomar i behov av extra stöd är det som att de behöver skylla på något och dessa elever blir klassade som knarkare och kriminella. Pedagogernas egna tolkningar blir till elaka sanningar som är svåra för en ung person att gång på gång försöka dementera. Det är livsfarligt.
Vi ska väl lyfta våra unga i stället för att sänka dem?