I Kuriren den 27 september har signaturen "Birgitta" diskuterat klimatfrågan. Jag nöjer mig här med att endast besvara Birgittas huvudfråga. Hennes påstående att forskare som har avvikande meningar inte får komma till tals anser jag är felaktigt, och i värsta fall kan spridandet av sådana uppfattningar leda till tvivel och misstroende mot vetenskapen hos allmänheten.
Jo, Birgitta; forskare med olika uppfattningar får komma till tals, och frågorna diskuteras. I klimatfrågan gjordes detta under 1900-talets senare hälft. Undersökningar gjordes, teorier och klimatmodeller formulerades och forskarsamhället diskuterade allt detta. I början var mycket oklart, men vid millennieskiftet kan man säga att frågan var avgjord. Man måste också konstatera att kunskaperna i dessa frågor mycket väl har delgivits allmänheten och politikerna.
När en sanning är uppenbar självdör debatten inom forskarsamhället. Om en och annan forskare envist håller fast vid en förlegad uppfattning, blir han/hon möjligen bemött med ett överseende leende. Det som återstår att göra när det gäller frågor om global uppvärmning och klimatförändringar är att förfina modellerna och att noga följa den fortsatta utvecklingen.
Birgitta ger själv ett välkänt exempel på att en förlegad uppfattning inte längre diskuteras. Jorden är rund, inte platt! Ingen forskare skulle idag bekymra sig om den frågan, och till och med hos allmänheten skulle man bli betraktad som "lite knäpp" om man tror sig gå omkring på en platt jord. För övrigt håller jag helt med Bertil Bartholdsons bemötande i Kuriren den 24:e september av Jan Nilssons tidigare inlägg i klimatfrågan.