Jag har upplevt så mycket innanför dessa väggar. Det mesta som hänt får jag inte dela med mig av, det som hände vet bara de människor som var där just då, vid den tiden. Jag kan prata om händelser och generella saker, men aldrig nämna namn eller bakgrund, då kanske jag röjer någons identitet.
Att arbeta på det sättet, där stora saker sker, där små saker ger oss en känsla av att vi lyckats, där döden är så närvarande i livet som pågår, där människor förlitar sig på oss, där måste det finnas tillit. Tillit till att veta att det jag säger eller gör inte kommer ut, när jag på ålderns höst inte längre klarar av att ta hand om mig själv, när jag inte kan eller förmår få i mig mat och dryck på egen hand, när jag glömmer att den mannen jag ser är den jag en gång sa ja till i kyrkan, när kvinnan som kallar mig mamma är vuxen och omöjligt kan vara min dotter, för hon är sju år och har nyss börjat skolan. När jag vill hem, när jag på natten tror att det är dag... då måste det finnas människor jag kan lita på, som inte berättar på byn hur det nu blivit med mig, jag som en gång var ordförande, jag som en gång samordnade evenemang, jag som en gång lagade mat till tvåhundra personer, jag som mitt i livet trodde att jag alltid skulle klara mig på egen hand, i min egen bostad, det måste finnas människor som hjälper mig att få en fin och värdig sista tid i livet, när mina dagar börjar ta slut och mina ben inte längre bär mig.
Det är inte alltid lätt att å ena sidan hållas tillbaka på grund av låg bemanning, eller å andra sidan brinna för att ge alla så mycket som möjligt att sin tid, när tiden ständigt går så fort. Jag vill hinna hålla dig i handen, gå ut på promenad, köpa en bakelse och sitta med dig på café en solig vårdag, åka till havet och lyssna på fåglarna, känna vinden i ansiktet, lyssna när du berättar om den dagen du gifte dig, hur du nästan svimmade längst fram i kyrkan när prästen läste "tills döden skiljer er åt..."
Det måste komma något gott efter att något gjort ont så länge. Nu behöver alla vakna, se att det finns människor som ställer upp 365 dagar om året, dygnet runt i alla väder, trots strömavbrott och avstängt vatten. Det finns människor som sliter för att ge andra människor en dräglig vardag, se, öppna ögonen, utan personalen som i hela ländet jobbar hos de svagaste, sköraste och käraste vi har, faller hela samhället. Vi finns, vi känner och nu har vi börjat få synas. Vi göms bakom nedskärningar men nu får det vara nog!
Ovanstående skrev jag under våren 2020... innan jag visste att jag skulle börja på ett nytt jobb. Jag har i många år känt att jag inte längre orkar arbeta där de få lediga dagar jag har inte låter mig återhämta mig nog för att fortsätta pressa kroppen och hjärnan att orka... hade jag inte fått nytt jobb hade jag nog ändå valt att gå...
Jag gick, jag valde att lämna mitt arbete som undersköterska på äldreboendet. Jag har tack vare mitt beslut fått tillbaka sömnen, livet och värken i kroppen kommer mer sällan. Jag kan nu äta middag med min familj, sova om nätterna, återhämta mig eftersom jag vet att jag alltid har två lediga dagar i rad varje helg. Jag fick tillbaka livet.
Jag har gett 17 år av mitt liv till scheman som totalt utmattar människor! Jag håller tummarna för alla som fortfarande sliter dag ut och dag in att avtalsrörelsen ger er rätten tillbaka till livet, med höjd lön, bättre schema och mer folk på golvet!