Vad är vi egentligen rädda för?
I takt med allt som händer i världen så verkar rädslan för det främmande eskalera. Nyligen handlade denna främlingsfientlighet om både invandrare och flyktingar, men under senare tid har coronaviruset spridit sig globalt. Trots daglig fakta om antalet smittade och döda, går det inte att undgå den höga genomsnittsåldern i dödsfallen. Detta verkar dock få vara medvetna om, i och med att all handsprit ekar på hyllorna trots att behovet är större inom sjukvården, än bland den större andelen som investerar i detta.
Den fråga som återstår är vad som kan skrämma upp en hel befolkning. Är det själva viruset i sig? Eller snarare att vara ovetandes om dess konsekvenser och spridning?
Oavsett bakgrunden till själva rädslan framstår kan detta ibland framställas som världens undergång, men sanningen är att mänskligheten har överlevt värre smittor. Om vi blickar tillbaka cirka 700 år kan vi minnas pesten som en global smitta, som spreds via råttor och loppor. Skulle denna smitta ha varit lika förödande i dagens samhälle? Tvål blev industriellt under 1800-talet, det vill säga cirka 500 år senare Därför existerade inte dagens hygien i dåtid, tvål var endast en lyxvara. Ändå ger tvål ett skydd mot de flesta sjukdomar, genom en förbättrad hygien.
Om vi jämför dåtid med nutid, kan vi se att dagens samhälle bidrar till både tvål, handsprit och en sjukvård som inte enbart inriktar sig på överklassen. I och med detta borde vi kunna hantera detta med större förutsättningar än någonsin tidigare. Allt handlar trots allt om att kunna samarbeta och inte vara självisk. Unga och friska är även de som är mer immuna mot viruset, medan äldre och fysiskt svaga är en riskgrupp. Därför borde detta virus betraktas som en omprioritering och inte en rädsla i sig. Istället för att skrämmas upp, borde detta göra oss mer hjälpsamma gentemot de som faktiskt är intagna på sjukhus och har de symtom som detta virus kännetecknar.