Nu ska svenska regeringen, likt kardinalerna i den romerskkatolska kyrkans Sixtinska kapell utse nästa påve – förlåt, landshövding. Även i regeringen är valprocessen hemlig och ledamöterna strängt ålagda att inte yppa något om valet.
Det enda som egentligen saknas för ett äkta påveval är en skorsten på residensets tak på Stationsgatan i Luleå där vit rök kan signalera när en ny landshövdingen är utsedd i Stockholm.
Med andra ord. Landshövdingeämbetet är en förlegad auktoritär rest i det svenska statsskicket som bidrar till att säkra en stark centralmakt i Gustav Vasas anda där rikedomarna från landet samlas in till rikets huvudstad.
Självfallet borde vi ha en guvernör, vald av norrbottningarna i en mer självständig region med egna ekonomiska resurser. Men det lär ligga långt fram i tiden. Alltför många riksdagsledamöter är lojala med sina partiledningar, som har centralism som huvudspår.
Vem vill då norrbottningarna ha som landshövding? Det vet jag ju ingen. Men för min del finns fyra bra kandidater.
1) Regionrådet Nils-Olov Lindfors (C). Han kan Norrbotten, dess naturresurser och människor, han vågar vara självständig och har intressanta idéer om hur man utvecklar Norrbotten.
2) Riksdagsledamoten Linda Modig, (C) en självständig kvinna med mycket energi och kompetens. Dessutom med tydliga idéer om starkare regioner. Hon kunde bli en frisk fläkt som i landshövdingeposition kunde sätta eld i baken på regeringen.
3) Två jämbördiga kandidater i riksdagen. Birger Lahti (V). En pragmatiker med fötterna förankrade i den norrbottniska skogens humustäcke. Han värnar om de svagaste men är ingen allt-åt-alla-politiker. Dessutom har han förståelse för småföretagens och näringslivets betydelse. Peter Eriksson (MP). Miljöpartiet har blivit är ett hot mot Norrbotten, men det märks att en erfaren och kunnig Eriksson är lite obekväm med partiets glidning mot fundamentalism och plastpåsefiaskon. Möjligen kan han vara lite för trött.
Att jag inte ser någon S-kandidat beror på deras partikultur med starka krav på partilojalitet, vilket gör deras riksdagspolitiker så jämmerligt bleka.
Regeringen behöver inte gå utanför regionen för att hitta en bra landshövding. Det gjorde man inte när Ragnar Lassinantti, Curt Boström och Per-Ola Eriksson utsågs – och dem minns vi norrbottningar!