Med anledning av händelserna kring hockeygymnasiet i Luleå och debatten som följt anser jag att det finns skäl att lyfta frågan ur ett bredare perspektiv.
Den ständiga favoriseringen inom ishockeyn och idrotten.
Vi är många som bär på samma historia och jag har själv stått på båda sidorna av detta, både som spelare och ledare. Trots att jag aldrig tillhört ett elitlag.
När jag var 15 år delades vårt lag in i färger på träningarna. De som fick en svart tröja fick följa kommande match från läktaren eller bänken. Under sista träningen innan matchen delades planen upp i två halvor. På ena sidan så tränade matchspelarna powerplay och boxplay – på den andra stod de svartklädda i en halvcirkel och sköt på målvakterna som inte skulle starta. Utan ledare.
Det motiverades utåt att det skulle fungera som en sporre till oss att träna ännu hårdare och successivt arbeta sig upp i hierarkin.
Vilka var då vi svarta tröjor?
Vi var de klumpiga, de långsamma och de korta. Med andra ord, vi som haft en mindre gynnsam pubertet än andra lagkamrater. Med facit i hand hade vi inte samma chans. Vi fick inte ens möjlighet att träna på samma saker.
Den svarta tröjan blev slutstationen i hockeyn för flera av mina lagkamrater. Själv hade jag turen att kunna byta lag. För de allra flesta i vårt län är det inte längre en möjlighet.
Som ungdomstränare har jag själv hamnat i samma fälla. Gynnat spelare som låg längre fram i den fysiska utvecklingen och som jag bedömde som skickligare. Det var inte alltid de som satt indränkta i svett efter träningarna – men de som gav oss bäst chans att vinna nästa match.
När jag reser runt i länet och träffar föreningar konstaterar jag att ledarskapet och verksamheterna ser annorlunda ut nu än under min tonårstid. Det finns i dag en större ambition att skapa delaktighet och det finns en kunskap för att utveckla individen före laget. Men jag stöter också kontinuerligt på exempel där favoriseringen består. Om än inte lika tydligt som en svart tröja.
Ofta handlar det om goda syften.
En gör som en själv har blivit lärd. Det fungerade ju på min tid är ett argument som går igen.
Andra hittar ursäkter för att vinna matcher. Ställer över spelare på grund av träningsnärvaron, medan det görs undantag för andra spelare som missat träningarna. Slänger gång på gång in den bästa spelaren en extra gång när någon blir skadad eller då det andra laget får en avvaktande utvisning. Spelar de bättre spelarna både i boxplay och powerplay. Utan minsta reflektion kring varför just denna 13-åring är bättre än övriga.
Det här är inte unikt för ishockeyn – utan liknande exempel finns i hela idrottsrörelsen.
Inom svensk idrott pågår just nu en satsning där vi vill förändra den klassiska synen på träning och tävling. För att skapa en miljö som också är välkomnade för de 99,7 procent som inte når eliten.
Jag är av den bestämda åsikten att vi inom ishockeyn behöver göra en kritisk självanalys över vår kultur och struktur för att vara med på den resan.
Vi gör mycket bra, men om vi ska nå en förändring måste vi också belysa och diskutera konsekvensen av våra sämre beslut. Vi måste synliggöra de som inte fick chansen att vara med.
Först när vi vågar göra det har vi möjligheten att skapa verksamheten där alla åtminstone får chansen att nå sin potential.
Inte bara de utan en svart tröja.