Jag är ensamstånde med ett minderårigt barn boende på heltid hos mig. Jag har levt ett dysfunktionellt liv tidigare på grund av missbruk. Idag arbetar jag och försörjer mig och mitt barn utan problem.
Dock är det yrke jag jobbat med i många år nu säsongsbetonat så jag har A-kassa cirka fyra månader per år. Vad gäller infrastrukturen i vårat län så behövs säsongsarbetare med allt vad det innebär. Ju fler år i yrket desto mer rutin och effektivitet i utförandet som i allt annat.
Tyvärr så har jag mycket skulder som uppstått i det liv jag tidigare levde. Och som det fungerar i normalfallet så får jag slutlönen i januari–februari. Samtidigt så börjar A-kassan trilla in direkt vid påbörjad stämpling.
Denna är inte hög sedan A-kassan reformerades för något år sedan, så det blir lite drygt 10 000 per månad netto som ska räcka till räkningar och uppehälle för mig och mitt barn.
Man behöver bara vara normalbegåvad för att inse att det blir under existensminimum. Men då det fyller på samtidigt med slutlönen så är detta inget problem eftersom jag helt enkelt tar av sparkapitalet för att täcka upp det som saknas.
Då jag börjar arbeta i början av maj igen så dröjer det till 25 juni innan första lönen för säsongen kommer in på kontot. Och sista utbetalningen från A-kassan kommer i april. Så hela maj och nästan hela juni går de sista besparingarna åt.
Men de räcker till detta. Har alltid räckt till detta, fram till nu. Nu har nämligen Kronofogdemyndigheten bestämt sig för hårdare tag minsann. Det innebär att jag och mitt barn redan nu lever under existensminimum. Och maj, juni har vi ingenting alls.
Då ska alltså sociala myndigheter gå in och kompensera på grund av Kronofogdemyndighetens ovilja att tala med, eller ens försöka förstå hur livet för mig och mitt barn fungerar.
Ett överlägset svar vid muntlig komplettering av en överklagan gav vid handen att det minsann är tingsrätten som beslutar om överklagan beviljas eller inte, och att det dessutom är många månader bort innan en sådan överklagan tas upp av rätten. ”Men så bra”, sa jag till denna person totalt befriad från förståelse och empati. ”Då kan ni ju lika gärna ta hela A-kassan med så får socialen indirekt betala bort mina skulder”.
Det är ju toppen. Men det känns ju inte rätt för en som gör allt för att leva och verka på rätt sätt idag. Är det verkligen så här en statlig myndighet skall agera 2019? Vi har som sagt klarat oss fint på egen hand och jag vill inget hellre än att fortsätta med det. Men jag får inte.
Undrande