Sverige har haft ett av världens bästa energisystem. Med argumentet att världen står inför en akut klimatkris har välfungerande kärnkraft nedmonterats utan någon konsekvensanalys. Storskalig utbyggnad av vindkraft avses ersätta bortfallet av elproduktion.
Vindkraften är en icke planerbar kraftkälla som i ett livscykelperspektiv, enligt Vattenfall, producerar drygt 12 gram koldioxid (CO2) per kWh att jämföra med kärnkraftens 2,5 gram och vattenkraftens 4 gram. Vindkraften förstör dessutom landskapsbild och livsmiljö och gör stora delar av landet obeboeliga. Sveriges utsläpp av livets gas koldioxid är i ett globalt perspektiv helt försumbara ca 0,25 promille.
Under 1950-talet blev klimatet långsamt kallare. Perioden 1940-1970 uppvisade en global negativ temperaturtrend. När den globala temperaturen började stiga på 1980-talet minskade snabbt tron på avkylning och forskarna blev övertygade om att jorden skulle bli varmare. Stockholmskonferensen 1972 kan ses som startskottet för de larm som nu pågått i 50 år. Media med statstelevisionen i spetsen har ägnat sig åt att hjärntvätta befolkningen med absurda hot som ”jorden kommer att brinna upp om 10 år”, tipping point och klimatnödläge har ideligen basunerats ut. Även barn och ungdomar har på ett extremt cyniskt sätt förts fram för att förstärka larmen. Måtte vuxenvärlden besinna sig och upphöra med att målmedvetet skapa oro bland dagens unga utifrån diverse väderhändelser. Det är nödvändigt att skilja på väder och klimat. Vår uppväxande generation bör få en mer nyanserad bild av hur klimatet, sedan planeten bildades, växlat mellan varma och kalla perioder och att detta kommer att fortgå. Människan får helt enkelt anpassa sig till de förändringar som sker.
Vilseledande för att inte säga komiska formuleringar av olika slag förekommer ofta i media som t ex ”koldioxidfri framtid” och ”klimatomställning måste ske”. Då koldioxid har en central roll för jordens växtlighet (fotosyntesen) är en koldioxidfri framtid inte att rekommendera. Att människan skall kunna ställa om klimatet är självfallet en utopi.
Vetenskaplig oenighet är en förutsättning för den vetenskapliga processen. Enighet är undantag. Uttalanden som att forskningen är enig i alla frågor rörande klimat-förändringarna kan inte ses som trovärdiga särskilt när det gäller något så extremt komplicerat och kaosartat som klimatet. Enighet råder om att jorden blivit varmare. Någon enighet tycks däremot inte råda om hur stor andel av uppvärmningen som drivs av koldioxid och hur stor människans påverkan är.
FN:s klimatpanel IPCC bildades 1988 för att förse medlemsländerna med vetenskapliga rapporter rörande av människan förorsakade klimatförändringar. IPCC:s beräkningar (klimatmodeller) bygger alltså på att det går att skilja människans eventuella påverkan från naturliga klimatvariationer. Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi, ser detta som en svaghet i IPCC:s beräkningar. Hans bok ”Vad händer med klimatet” är synnerligen läsvärd.
Konsekvenserna av den förda politiken är förödande. Rullande bortkoppling av el diskuteras. Tvätta, duscha och laga mat nattetid förordas samt uppmaningar att sänka innetemperatur och minimera belysning. Allt för att undvika extremt höga elräkningar. Kombinationen nedmonterat elsystem och skyhöga drivmedelspriser håller på att ruinera landets företag och invånare. Verkligheten har nu kommit i kapp den verklighetsfrånvända och orealistiska politik som förts.