Efter ett besök i det som snart inte längre är Malmberget gick det upp för mig hur fascinerande det är med samhällen som växer fram kring så starka näringar som gruvorna i malmfälten är. Hur samhället mer eller mindre står och faller med näringen och där invånarna egentligen bara kan anpassa sig efter gruvdriftens brutala behov. Till och med i den höga grad att omkring en fjärdedel av Malmbergets och Kirunas befolkning tvingas flytta från sina hem på grund av expanderad gruvbrytning.
Visst, jag tror vi är många som förstår den uppenbara nödvändigheten av att skapa förutsättningar för en fortsatt gruvbrytning även imorgon. Dels för Sveriges ekonomi då järn och stål är en stor del av landets export, men lika mycket ur det lokala perspektivet, för utan någon gruvdrift skulle samhällena istället gräva sina egna gravar. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de människor som ofrånkomligt tvingas flytta från det som är och i många år har varit det som de har kallat hemma. Människor som har varit med och bidragit till samhället men som nu enbart kan välja att hoppa på tåget och åka med i den samhällsomvandling som är på väg att ta fart bortom deras kontroll. Vilket i många fall innebär nya boenden med högre hyror i områden de inte själva valt att flytta till, samtidigt som deras gamla hem försvinner under jord. På LKABs hemsida säljer man in samhällsomvandlingen som något spännande och något som öppnar upp för nya möjligheter. Kanske är det också precis så. Istället för att vara bakåtsträvande borde man möjligen se det positiva med samhällsomvandlingen. I dagens samhälle ska man ju vara förändringsbenägen och redo att anta nya utmaningar. Och ska man vara helt ärlig är ju Malmberget ändå inte så värst levande, och Kiruna kan ju alltid bli lite trevligare och modernare.
Men det som är anmärkningsvärd i det här scenariot är vad en människas enskilda intresse egentligen är värt. För att bli fråntagen sitt hem är bland de större roven en människa kan utsättas för och jag tror inte det finns någon ekonomisk kompensering som kan lindra den själsliga betydelsen ett hem kan ha. Fast å andra sidan hade kanske inte dessa hem i Malmberget och Kiruna överhuvudtaget funnits utan någon gruvnäring. Så möjligtvis har LKAB helt rätt i att kräva folk från sina hem. Liksom ”ni hade ändå inte kunnat bo här utan oss”.
Det blir ett dilemma som det egentligen inte finns någon lösning på. Gruvan behöver arbetskraft och samhället behöver arbetstillfällen och bistånd. Oavsett vad som är rätt eller fel när det kommer till samhällsomvandlingen hoppas jag verkligen att LKAB kommer ihåg värdet på människorna som drabbas.
För ska man förstora gruvan bör man även förstora människornas hjälteinsatser då de anpassar sig efter gruvnäringen genom att ofrivilligt flytta från sina hem.
Markus Grahn