Inget fel med nyhetsreportage om evenemang, tvärtom, det är värdefullt att vanliga kulturkonsumenters upplevelser och åsikter också exponeras. Men kulturbevakning bör inte reduceras till allmänt tyckande som jämställer konstnärlig bedömning med betygsättning av surströmming och årets semlor. Kulturbevakningen är en viktig del av det offentliga samtalet – präglat av traditionsförankrad lyhördhet och medialt ansvar. Den måste baseras på gedigna kunskaper, erfarenhet av specifika genrer och bred förståelse av den kulturhistoriska kontexten.
En regelrätt recension bör exempelvis kunna tillföra oss kulturupplevare något ”nytt” – något som både kan fördjupa och problematisera den egna subjektiva upplevelsen: ”Aha, det tänkte jag inte på… Just precis, men varför… Det kan jag inte alls hålla med om, därför att…”
För den som lagt ner stor möda – kanske hela sin själ – på texten, musiken, målningen, framförandet och så vidare är responsen den ovärderliga lönen för mödan. Publikens jubel, klirr i kassan – ja, tack! Men den skapande människan är självkritisk, vill komma vidare, och förväntar sig också kunnig och kritiskt genomtänkt återkoppling. Professionell granskning är särskilt viktig i en tid då det oreflekterade tyckandet verkar vara både hejdlöst och gränslöst.
För mig personligen – med rötter i enkla proletära förhållanden – har tidningarnas kultursidor haft en kolossal betydelse. De har varit en viktig del av den folkbildning som vi i Sverige har varit så stolta över. Jag har själv tidvis gått till storms mot kejsarens nya kläder i finkulturell drapering, men en engagerad debatt ingår också i ett levande kulturliv.
Idag talas det mycket om kulturkanon, om kulturens betydelse för utveckling och demokrati, vi imponeras av Ukrainas kulturkamp, vi förskräcks över att USA:s president tar brottargrepp om kulturen. Många röster i världen framhåller också det kulturella samtalets betydelse för försvaret av demokratiska värden.
Vi behöver förvisso nöjen och förströelse, inte minst i vår mörka tid. Men framför allt behöver vi kultur. För att få hopp och mod. Och perspektiv som kan förena människor och generationer.
Bo Renberg
Svar direkt från Kurirens chefredaktör Anton Olofsson:
Hej Bo!
Tack för ditt inspel. Kul att du uppskattade vår bevakning av ”Omställningen”. Det var det många som gjorde.
Jag förstår ditt resonemang. Visst kan jag också söka upp vad andra, profilerade inom tyckandet, skriver om ett kultur- eller nöjesevenemang jag har besökt. Jag har full förståelse för att man vill jämföra sin egen upplevelse eller få nya perspektiv.
Som jag har svarat på tidigare insändare har dock den läsargruppen, som sökt sig till Kuriren för att ta del av bland annat kulturrecensioner, varit en liten skara och därför har vi behövt omorganisera vår redaktion och även ompröva hur vi bevakar exempelvis en teaterpremiär.
Precis som du skriver tycker jag också att konsumentens upplevelse är nog så värdefull, av flera skäl. Tydligen också intressant för en bredare läsarkrets då många tog del av den artikeln. Jag betvivlar heller inte den möda som läggs på att få ihop en föreställning, bok, målning eller musikstycke – men vårt uppdrag som lokaltidning är inte att ha en roll som återkopplar till kulturskaparna vad vi tyckte om deras verk.
Den sortens inspel har jag sett komma den senaste tiden och jag undrar om inte kultursfären själv behöver fundera över hur man ska tillgodose kulturarbetarna tillräcklig återkoppling – då detta tycks saknas om inte lokaltidningen levererar den.
Slutligen håller jag med om att det är viktigt med nöje och kultur i samhället, men återigen är vårt beslut ingen värdering i den frågan – utan något vi behövt göra för att kunna uppfylla vårt uppdrag som lokaltidning nu och framåt.
Anton Olofsson, chefredaktör Kuriren