Jag lĂ€ste med viss förvĂ„ning insĂ€ndaren dĂ€r skribenten kritiserar LuleĂ„ Hockeys firande efter det historiska SM-guldet. MissförstĂ„ mig inte â det Ă€r helt okej att ha Ă„sikter, men att slĂ„ ned pĂ„ glĂ€djen efter en av Norrbottens största idrottsbragder pĂ„ decennier kĂ€nns smĂ„aktigt, gnĂ€lligt och en smula verklighetsfrĂ„nvĂ€nt.
För det första: lagidrott pĂ„ elitnivĂ„ Ă€r extremt krĂ€vande. Spelarna har slitit hela sĂ€songen â pĂ„ isen, i gymmet, i resvĂ€skor, och mentalt. Att de sedan firar stort efter att ha nĂ„tt det absoluta mĂ„let, Ă€r varken ovĂ€ntat eller opassande. Det Ă€r mĂ€nskligt. Det Ă€r ocksĂ„ en tradition i idrottsvĂ€rlden â oavsett om man spelar i SHL, NHL eller i ett lokalt korplag. Guld ska firas.
Skribenten verkar tycka att spelarna borde tĂ€nka pĂ„ sitt ansvar som förebilder för ungdomar. Men varför utgĂ„r man frĂ„n att ungdomar inte kan skilja mellan ett idrottslag som firar ett historiskt guld och att glorifiera alkoholkultur? Om nĂ„got borde vi lĂ€ra unga att det finns tillfĂ€llen dĂ„ man fĂ„r slĂ€ppa loss â och att det kan ske under ansvar. Att ha roligt och fira en seger betyder inte automatiskt att man föresprĂ„kar missbruk.
Det kĂ€nns ocksĂ„ mĂ€rkligt att lĂ€gga ansvaret för ett nyktert samhĂ€lle pĂ„ ett hockeylag. Den typen av krav bör i första hand ligga pĂ„ förĂ€ldrar, skolan och samhĂ€llets stödstrukturer â inte pĂ„ ett guldvinnande lag som firar i eufori.
Sponsorer? Jag har svĂ„rt att tro att företag som investerar i ett idrottslag inte rĂ€knar med â och i vissa fall till och med drar nytta av â den positiva uppmĂ€rksamheten som ett vilt guldfirande innebĂ€r. Det hör till. Det Ă€r en del av det vi Ă€lskar med idrott: passionen, dramatiken, kĂ€nslorna.
Slutligen â det finns ett vĂ€rde i att inte moralisera sönder varje offentlig glĂ€djeyttring. Alla som följt LuleĂ„ Hockey genom Ă„ren vet vad detta guld betyder. LĂ„t oss njuta av det. LĂ„t spelarna vara mĂ€nniskor â inte politiker eller maskiner. Och framför allt: lĂ„t dem fira.