Jag läste med viss förvåning insändaren där skribenten kritiserar Luleå Hockeys firande efter det historiska SM-guldet. Missförstå mig inte – det är helt okej att ha åsikter, men att slå ned på glädjen efter en av Norrbottens största idrottsbragder på decennier känns småaktigt, gnälligt och en smula verklighetsfrånvänt.
För det första: lagidrott på elitnivå är extremt krävande. Spelarna har slitit hela säsongen – på isen, i gymmet, i resväskor, och mentalt. Att de sedan firar stort efter att ha nått det absoluta målet, är varken oväntat eller opassande. Det är mänskligt. Det är också en tradition i idrottsvärlden – oavsett om man spelar i SHL, NHL eller i ett lokalt korplag. Guld ska firas.
Skribenten verkar tycka att spelarna borde tänka på sitt ansvar som förebilder för ungdomar. Men varför utgår man från att ungdomar inte kan skilja mellan ett idrottslag som firar ett historiskt guld och att glorifiera alkoholkultur? Om något borde vi lära unga att det finns tillfällen då man får släppa loss – och att det kan ske under ansvar. Att ha roligt och fira en seger betyder inte automatiskt att man förespråkar missbruk.
Det känns också märkligt att lägga ansvaret för ett nyktert samhälle på ett hockeylag. Den typen av krav bör i första hand ligga på föräldrar, skolan och samhällets stödstrukturer – inte på ett guldvinnande lag som firar i eufori.
Sponsorer? Jag har svårt att tro att företag som investerar i ett idrottslag inte räknar med – och i vissa fall till och med drar nytta av – den positiva uppmärksamheten som ett vilt guldfirande innebär. Det hör till. Det är en del av det vi älskar med idrott: passionen, dramatiken, känslorna.
Slutligen – det finns ett värde i att inte moralisera sönder varje offentlig glädjeyttring. Alla som följt Luleå Hockey genom åren vet vad detta guld betyder. Låt oss njuta av det. Låt spelarna vara människor – inte politiker eller maskiner. Och framför allt: låt dem fira.