Jag har i en tidigare insändare i våras ifrågasatt rimligheten i att kommunen, den gångna vintersäsongen, satsade oerhörda resurser på att transportera snön från punkt A till B samtidigt som hela stadsdelar isolerades till följd av bristande eller otillräckligt underhåll av vintervägarna.
Omfattningen av detta gigantiska transportföretag framgår av en artikel i NSD i juni månad, där gatuchefen Patrik Ruumensaari (PR), kunde meddela att det så kallade ”snöberget” uppgick till rekordstora 1 200 000 m3. PR kunde vidare meddela att snöberget fortfarande genererar kostnader eftersom snön hela tiden måste röras om för att snösmältningen skall fortgå. Däremot lämnades inga besked, som man normalt gör efter varje säsong, hur det ekonomiska utfallet blev i förhållande till budget. Man kan på goda grunder anta att det återigen blev en övertrassering.
Gatukontoret i Umeå, som är Norrlands största stad, instämmer i att det varit en snörik vinter förra säsongen och hade för sin del ett uppskattat snöberg på 700 000 m3. Luleå har således ett snöberg som nästan är dubbelt så stort. Tar man räkneexemplet från Umeå med att en lastbil med förhöjda lämmar lastar 22 m3, består Luleås snöberg av 54 545 lastbilslass snö. Var och en kan räkna ut vad detta innebär i kostnader och miljöpåverkan. Orsaken till det omfattande snöberget anger PR till citat: ”förutom stora mängder nederbörd bidrar förtätning av stan och höga krav från fastighetsägare till att det blir så stora mängder snö. Det förtätas och det är mer industrifastigheter och alla vill bli av med snön. Det är mera krav från fastighetsägarna att snön skall bort än att det kan vara kvar på gårdarna”
Är det verkligen en kommunal angelägenhet att frakta bort snön från privata fastigheter och industrier? Hur debiteras i så fall den tjänsten? Sker den utan kostnad skall alla kommuninnevånare, enligt kommunallagens likställighetsprincip, erbjudas samma tjänst för vi betalar ju ändå samma skattesats i kommunalskatt. Var och en förstår att detta är orimligt, och strider dessutom mot kommunens egna ordningsregler.
Efter de kritikstormar som drabbat gatukontoret till följd av upplevda brister i vinterväghållningen, lovar kommunen bot och bättring. I en artikel i NK den 22/11 meddelar PR att man tagit åt sig av kritiken och kommer att genomföra förändringar i sitt arbetssätt. Han tillstår att det tidigare varit en medveten strategi att låta snön ligga kvar på villagator och låta sig nertrampas av bilar och bussar till ett hårt snötäcke. Har man med detta synsätt levt upp till de tidigare formulerade serviceåtagandet? Jag tror inte det spelar någon roll hur man formellt formulerar sitt åtagande, det avgörande är hur man lever upp till det i praktiska handling.
Innevarande vinter har så här långt varit snöfattig. Trots bristen på nederbörd på senare tid, pågår det en febril aktivitet i snösvängen, traktorer som är och petar i plogvallar än här än där, flyttar snön från den ena platsen till den andra, föser ihop anorektiska plogvallar till snöhögar i villakvarteren som sedan fraktas bort med lastbilar. Tidigt i morse (läs den 7/1) vaknade jag av ett våldsamt oljud när en väghyvel passerade med schaktbladet nerfällt mot den underliggande nakna asfalten.
Ovanstående är exempel på åtgärder som har en väldigt liten samhällsnytta i förhållande till kostnaden. Genom att göra rätta prioriteringar är jag övertygad om att kostnaden för vinterväghållningen i allmänhet blir lägre och att man i synnerhet klarar av sitt nya förbättrade serviceåtagande utan att det skall kosta skattebetalarna mer. Kommunen är ett beställarombud för oss skattebetalaren och skall i den egenskap vara mer lojal mot oss än mot entreprenörerna. Som det ser ut nu får man den motsatta känslan. Upphandlingarna skall alltid göras så att man får den största samhällsnyttan mot den lägsta kostnaden.