Insändare: Se över strandskyddet för landsbygdens skull

Det råder ett generellt strandskydd på 100 meter, och på senare tid har det på sina håll utvidgats till 300 meter. Syftet är att säkerställa allmänhetens tillgång till stränder, och att det bevaras orörda naturområden vid desamma. Strandskyddet förbjuder i princip allt byggande och en del andra verksamheter, vilket vi självklart har förståelse för – där det är befogat. Vad vi reagerar på är myndigheternas syn på vad som bör skyddas – eller inte.

Man kan se på strandskyddet på olika sätt. Man kan antingen anse att ”här är så mycket förstört, att vi måste skydda det lilla vi har kvar” – vilket oftast gäller tätortsnära områden. På landsbygden råder motsatsen. Där finns det nästan hur mycket stränder som helst, så det vore kanske inte hela världen om någon liten strandremsa skulle gå förlorad?

Myndigheternas hävdande av allmänintresset säger i stället, ”att eftersom så mycket av stränderna är förstörda vid tätorterna, så är resten inte så mycket att vara rädd om. På landsbygden däremot, där nästan inget är förstört – där måste det så förbli.”

Detta är inte vare sig rimligt eller logiskt! OM det är allmänhetens tillgång till stränder som man vill säkerställa, då vore det självklart bättre att hävda strandskyddet där det bor mest folk – alltså i och i närheten av tätorter. I stället menar man sig bevaka allmänintresset i områden där nästan ingen bor, och dit ingen allmänhet någonsin har hittat. Som strandskyddet tolkas i dag, så visar det på en helt oacceptabel syn på vad som skulle gynna stad respektive landsbygd. 

Mäklare säger ofta att vad som är helt avgörande för fastighetsvärdena är läget och åter läget! ”Läget” betyder oftast närhet till vatten och stränder, och i tätorterna och deras närhet är dispenser från strandskyddet mer regel än undantag då dessa lägen är så värdefulla.  Vad man säkerställer och tillvaratar via ”allmänintresset” är alltså strandnära lägen och fastighetsvärden – inte åtkomst av skyddade stränder och natur där mest folk kan göra sig nytta av det!

Ännu absurdare blir det med de strandnära lägena i tätorten som får enorma fastighetsvärden, och endast kan nyttjas och avnjutas av EN fastighetsägare. De strandnära områdena på landsbygden som skyddas för hela den stora allmänheten – allmänintresset, de är för markägaren närmast värdelösa och ofta dessutom belagda med ytterligare restriktioner. Kan cynismen ha nått sådana höjder, att man från myndighetshåll välvilligt låter stadens befolkning göra sig förmögna på de stadsnära strandlägena, och samtidigt säkerställer att landsbygden finns där orörd och skyddad utan ersättning för framtida eventuell rekreation – för samma människor? 

Effekten av hur strandskyddet tillämpas blir att kapitaltillväxten ökar i tätorterna, och att landsbygden utarmas – allt i allmänintressets namn! OM man från politiskt håll säger sig vilja att hela Sverige skall leva och ta tillvara även landsbygdens intressen, då måste man se över och förändra strandskyddet! 

Birgit Niva, Korpikylä

Arne Lindström, Röbäck