Jag har en ms-sjukdom. Har levt med den i drygt 10 års tid. Det tog många år att smälta att inget skulle aldrig bli som förr igen. Men när jag kommit över det och började fungera någorlunda normalt igen, så började jag på en av kommunens dagverksamheter. Mest för att inte behöva vara hemma resten av livet.
Ganska snart märkte jag att handikappade inte tas på allvar. När det gällde privata saker togs man definitivt inte på allvar. Snarare blev man behandlad som att man inte klarade av något själv. Eller så var man inte värd att ha ett liv som vanliga friska människor. Som till exempel att ha barn och så vidare. Ingen trodde på något om ens privata liv. Det gör nog mest ont. Att inte bli betrodd om något. Nu vet jag hur handikappade kan bli behandlade. Man är inte betrodd att klara av ett liv som friska klarar. Dock är jag fullständigt klar i huvudet, men faller på min ms-sjukdom, att jag inte kan gå som vanligt folk. Men mitt hem klarar jag av själv med allt vad det innebär. Allt, städ, tvätt matlagning och ekonomi. Men tyvärr är handikappade inget värda i dagens samhälle, och heller inte betrodda att klara sig själva. Så länge jag kan tänka klart och inte sitter i rullstol, då klarar jag mig utan att andra ska tro annat...
Ta oss handikappade på allvar!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.