En liten liten skitsak, tänker du. En skitsak du inte ens märker av. Hur kan jag reagera så starkt på en sådan liten sak?
Vardagen med adhd ser inte likadan ut som din vardag. Och nej, adhd är ingenting bara barn har som man sedan växer ifrån. Det är en funktionsvariation som finns i dig resten av livet. Det kommer nya utmaningar när man är vuxen och vissa saker kanske man lärt sig hantera bättre med tiden också.
Bara ett vanligt personalmöte är utmanande för mig. Tänk er känslan att sitta i en grupp med ett antal kollegor, folk börjar diskutera om något, men du kan inte höra ett ord av vad någon säger. Allt folk säger blir ett enda mummel och det enda du hör är klockan som tickar, vattenkranen som droppar eller bilarna som kör förbi utanför.
Du försöker anstränga dig för att vara med i samtalet, men det går inte eftersom det känns som att du har en radio i ditt huvud på högsta volym. Jag ser dina läppar röra sig, men jag kan inte höra var du säger. Jag kan inte filtrera. Ibland känns det som att huvudet ska explodera av alla tankar och ljud runt omkring. Så bli inte förvånad om jag måste gå iväg en stund.
Det värsta som finns är när saker som man planerat och som är bestämt ändras. Ni förstår inte den djupa besvikelsen och sorgen för mig när något man verkligen sett fram emot och som har snurrat i mina tankar enda sen det kom på tals ställs in eller ändras. Så snälla, lova mig inte saker som inte är helt spikade.
Sen skulle jag inte heller påstå att vi med adhd har en uppmärksamhetsstörning, utan snarare en ojämn uppmärksamhet- och koncentrationsreglering.
Problemet är att vår hjärna är luststyrd och därför har vi svårt att göra och koncentrera oss på enkla, enformiga och tråkiga saker. Så jag är inte dum i huvudet för att jag inte vet vad som ska göras efter den där långa föreläsningen/genomgången, jag hade bara massor av andra lösningar och idéer så jag försvann i mina egna tankar.
Våran hjärna fungerar även så att vi kan koncentrera oss i flera timmar (utan att ens bli trött) på saker som har fångat vårat intresse. Vi vill gärna ha uppgifter som kräver nytänk och kreativa lösningar, där vi får tänka utanför ramarna. Då går vi in i vårat ”hyperfokus-mode”. Det är dock väldigt jobbigt att bryta vårat hyperfokus för att rikta uppmärksamheten på något annat.
Känslor ... ja gud, det är en av de saker jag tycker är jobbigast med min diagnos. Jag känner allting starkare och oftare, på gott och ont. Är jag glad, ja då är jag så lycklig så det strålar om mig. Är jag arg så svartnar det, jag säger saker som sårar och mår så dåligt över det sen. Oftast har jag så mycket ilska i mig då så ilskan även kommer ut i tårar och frustration. Är jag ledsen över något så rasar hela världen för mig. Jag blir inte bara ledsen, jag går sönder. Det kan vara så ”små” saker som triggar igång alla dessa känslor, ibland flera gånger varje dag.
Allt jag gör, gör jag mer. Allt jag ser, ser jag skarpare. Allt jag hör, hör jag klarare och mer smärtsamt. Allt jag känner, känner jag starkare och djupare.
Så ja ... En liten liten skitsak är för mig i den stunden en djup, intensiv känsla som jag reagerar impulsivt och starkt på. Känslorna tar över innan hjärnan ens hinner registrera vad som just hände.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara att folk ska ha en förståelse om hur jag funkar.