Skolchef och tjänstemän sägs ha fått utstå spott och spe från den upprörda allmänheten i samband med processen kring deras förslag om att lägga ned förskolor och skolor på landsbygden. Personangrepp och hot är självklart helt oacceptabelt i alla sammanhang, även då det gäller frågan om skolstruktur i Luleå kommun.
Men i detta är det väl ändå inte tjänstemännen som det är mest synd om? Tänk på hur förslaget drabbar barnen! I Vitådalen har vi små barn, från sex års ålder, som föreslås tillbringa flera timmar varje dag i skoltransport. Små barn vars tid för lek, idrottsaktiviteter och läxläsning ersätts med tid i bussen.
Vi har ännu yngre barn vars dagar blir längre då avståndet till förskolan inte längre ska mätas i enstaka kilometer utan i stället mil, små barn med längre ”arbetsdagar” än vad som är tillåtet för vuxna.
Är det ändå inte mest synd om barnen? Är det inte barnens perspektiv som borde lyftas fram i detta? FN:s barnkonvention Artikel 3:1 säger att ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”
Är det inte rimligt att Luleå kommun uppfyller FN:s barnkonvention och sätter barnens bästa i främsta rummet? Det måste väl Luleå kommun ha råd med.
Arbetsgruppen Rädda Vitåskolan