Fredag eftermiddag. Vi sitter hos dotter och mÄg och dricker kaffe med nybakt, alla sÄ glada och lÀttade över att dottern Àr pÄ vÀg tillbaka till arbetet efter en lÄng sjukskrivning. För ett par dagar sedan hade hon ett möte pÄ sin arbetsplats inom Àldreomsorgen i Boden tillsammans med arbetsledare, kurator och facklig representant dÀr man tillsammans la upp en rehabiliteringsplan. PÄ mÄndag ska hon börja, först pÄ 25 procent, och sedan trappa upp med 25 procent Ät gÄngen i lagom fart för att nÄ mÄlet att Äter jobba heltid som sjuksköterska, specialistubildad inom geriatrik, i ÀldrevÄrden.
I tjugofem Är har hon arbetat inom vÄrd och omsorg i Bodens kommun, sedan ungefÀr 15 Är som sköterska i Àldreomsorgen. Hon Àlskar sitt arbete och gÄr in med ett stort engagemang i sitt jobb. Forskningen sÀger att det frÀmst Àr engagerade personer som har svÄrt att sÀga nej och sÀtta grÀnser för vad de kan utföra som drabbas av utmattningssyndrom. Det Àr vad som hÀnde henne, först för ca tio Är sedan dÄ det tog flera Är att komma tillbaka. Men hon kom tillbaka och har jobbat i flera Är. För varje Är har hon blivit alltmer sliten och frustrerad över sin otillrÀcklighet och de oförenliga kraven som stÀlls pÄ henne som sköterska. För ett Är sen brast det igen.
OÀndligt sakta har det blivit bÀttre, lÀkarstöd, medicinering, egenvÄrd, professionell samtalskontakt samt stöd frÄn familj och vÀnner har sÄ smÄningom ÀndÄ lett fram till att hon idag kÀnner sig, som hon sÀger, pÄ banan igen. FörvÀntansfull var hon pÄ möte pÄ jobbet i veckan och var sÄ glad över de positiva signaler hon hoppats pÄ och fÄtt frÄn arbetsledningen. Tillsammans gjorde de upp en plan för hur inskolningen i arbetsrutinerna ska gÄ till den nÀrmaste tiden.
UngefĂ€r vid pĂ„tĂ„ren, kl 15.45 fredag eftermiddag, ringer handlĂ€ggaren frĂ„n FörsĂ€kringskassan som hon efter samtalet (deras andra i telefonen, de har aldrig trĂ€ffats) fortfarande inte vet vad hen heter mer Ă€n till förnamnet. Hon fĂ„r veta att handlĂ€ggaren lĂ€st det nya lĂ€karintyget dĂ€r det stĂ„r om jobbstarten och att FK bedömt att de inte godtar detta. De har bestĂ€mt att hon inte lĂ€ngre ska jobba som sjuksköterska eftersom hon inte klarar det utan hon uppmanas söka annat enklare jobb dĂ€r hon genast kan gĂ„ in pĂ„ heltid. Vad lĂ€kare och deltagarna i rehabmötet (dit handlĂ€ggaren för övrigt av dottern erbjöds komma med men avböjde med motiveringen att hon inte har tid med sĂ„nt) har för Ă„sikter och planering var inte viktigt, detta har FK ensidigt beslutat. PĂ„ frĂ„gan âvilket annat jobb föreslĂ„r du?â for hon veta att det Ă€r inte handlĂ€ggarens problem. Dottern, som gĂ€rna uttrycker sig lite drastiskt, utbrast âjag kan ju lika gĂ€rna gĂ„ och skjuta mig, sĂ„ blir det ett bekymmer mindreâ och fĂ„r till svar âja, sĂ„ kan man ju ocksĂ„ göraâ.
Som nĂ€ra anhörig kan man bara stĂ„ bredvid och titta pĂ„. Tusen frĂ„gor virvlar runt i huvudet. HandlĂ€ggaren hĂ€nvisar till lagar och regler och det Ă€r sĂ€kert det som ytterst styr. Men har FK ingen skyldighet att samverka? Varför var inte handlĂ€ggaren med pĂ„ mötet och bildade sig en egen uppfattning? Ăr det samhĂ€llsekonomiskt bĂ€ttre att dottern söker sig ett annat jobb och lĂ€mnar den oerhört viktiga och efterfrĂ„gade funktionen som sjuksköterska fast hon nu Ă€r pĂ„ gĂ„ng igen? FĂ„r hon inte ens prova enligt planen? Bör man inte diskutera med henne och arbetsgivaren innan man kastar detta beslut i ansiktet pĂ„ henne? Har FK:s handlĂ€ggare utbildning för att framföra svĂ„ra besked till mĂ€nniskor som redan Ă€r ganska nedmalda i myndighetskvarnarna?
SamhÀllet, i detta fall bÄde kommun och FörsÀkringskassa, borde förstÄ att de inte har rÄd och behandla mÀnniskor som mindre vÀrda och vetande. VÄrden skriker efter utbildade sköterskor. VÄrdapparaten dignar under köer av vÄrdsökande som tappat hoppet i mötet med tjÀnstemÀn och myndigheter.
SamhÀllet producerar sjÀlv mÄnga av sina patienter men nÀr ska de inse det? NÀr ska de börja ta vara pÄ de engagerade och duktiga mÀnniskor som inget hellre vill Àn att utföra sitt arbete? För att klara arbetet och orka behÄlla sitt engagemang mÄste dock arbetssituationen i vÄrden vara rimlig. SÄ Àr det oftast inte idag.
Eva Lindström
Anhörig, socionom och med mÄngÄrig erfarenhet av arbete inom vÄrden
Boden