Dom vill nog att vi ska dö undan snabbare för att slippa vårdkostnaderna...
Som kvinna möts man av obegripliga orättvisor inom hälsovården. Våra sjukdomar tas inte på allvar. Våra berättelser förminskas, förringas, ignoreras och diagnostiseras som psykiskt sjuka. Bemötandet är kvarlevor från 1930- och 1940-talet, då kvinnor som inte levde upp till folkhemsidealen i mellankrigstidens Sverige medicinerades som psykiskt sjuka.
När jag för några decennier sedan tog på mig politiska uppdrag inom områden som jämställdhet och rättsväsendet levde jag fortfarande i villfarelsen att Sverige är ett tryggt land att leva i om jag blev sjuk eller arbetsskadad.
Idag har ord som patientsäkerhet och rättssäkerhet fått en annan betydelse.
Jag räknas inte som människa. Det handlar om bemötanden som är kopplade till diskrimineringsgrunder, som kön, funktionsnedsättning och ålder, som gör att kvinnor riskerar att inte få vård som utgår från våra faktiska behov. Det handlar, med några få undantag, om en närmast obefintlig kompetens inom områden som kvinnors arbetssjukdomar kopplat till organisation och arbetsmiljö. I allt väsentligt handlar det om fel eller försummelse vid myndighetsutövning och EU-rätten och rätt till god förvaltning
Listan av knölaktighet och absurditeter kan göras lång. Jag nöjer mig med att nämna några områden.
Kvinnors arbetsskador. Vårdens negligerande och trivialiserande attityd. Brist på läkarkompetens när det gäller arbetsrelaterade stressjukdomar. Brist på helhetssyn. Arbetsskadade och sjuka ska inte behöva utbilda vården i sina sjukdomar.
Terapidjungeln. Översitteri, kulturkrockar och monologer riktad till ingen. Man vet inte om det handlar om att hjälpa andra, eller om egenintressen, att hjälpa den egna plånboken.
Kvasipsykologins egenintressen. Psykologen som prackade på mig boken om singlars kärleksliv, skriven av en journalist i det uppmärksammade Thomas Quick-fallet. Som om kulturmäns barndomstragik och taskiga kärleksliv, var det jag efterfrågade.
Den här typen av surrealistiska möten, som utgår från lokala normer om att ”få sig en man”, gör att jag kan tappa tron på samhället och människan. Vi kvinnor får jämt höra att vi borde förändra oss. Bli bättre hustrur, bli bättre mammor, bli mer tilldragande för män.
Vi bör närma oss kvasipsykologisk managementlitteratur, psykologers tyckande och amatörers omdömen med kritiska ögon. Och i stället titta på machokulturens samhällsmekanismer som nedvärderar kvinnors existens.
Tillgänglighet akut vård. Avvisad akut vård för astma, trots att kvinnor i min ålder löper hög risk för lunginflammation utan adekvat behandling. Med allvarliga konsekvenser som följd. Arbetsförhållanden fråntar inte läkare ansvaret att utföra arbetsuppgifter enligt lagen. Jag hade kunnat dö, men inte ens fått en ursäkt av läkaren eller hälsocentralen.
Patientsäkerhet. Tjänstemän som låter som telefonsvarare. Servilitet, låtsad ödmjukhet och inställsamhet. Klagomål till patientnämnd reduceras till byråkratispråk, ”det är din upplevelse”. Alltså ingenting som vården behöver bry sig om.
Absurditeter. Domstolsliknande förfaranden. Tre tjänstepersoner och en jurist som ville granska min trovärdighet. Sa förstås nej. På det statsmaktens tystnadskultur. Och vanmakten. Som får en att överväga om man ska lägga i Landstingshusets entré, och låta byråkraterna trampa på en.
Det är absolut ingen fördel att vara journalist, när ens egen hälsa och rättssäkerhet sätts ut spel, om nu någon skulle få för sig det.
Jag blir den samhällsbesvärliga. Du ska inte tro att du är någon.
Maktfullkomliga tjänstemän agerar dömande makt. På ett ögonblick kan de utesluta mig från mina juridiska och mänskliga rättigheter, genom att byta ämne. Det kallas ämnesflykt.
Det är vi som får ta smällen, bli våra egna advokater, för att bevisa vårt människovärde.
Advokater är motvilliga till att ta på sig den här typen av ärenden. Kompetensen finns inte. Tvistemål är inte heller lika lönsamt som större brottmål.
Hälsovården har länge skjutit sig själva i foten. Snart finns det inga fötter kvar att stå på.
Det offentligas digitala vårdtjänster har växt i sådan omfattning, att de numera fungerar som effektiva grindvakter, som stänger ute allt fler från hälsovård. Politiker, läkare och entreprenörer utgår från att alla har tillgång till mobiltelefon, dator, Wifi, mobilt BankID, Svisch, och att vi är uppdaterade i senaste programvarorna och appar.
Det är inte konstigt att folk vänder sig till nätdoktorerna.
Parkinsons law beskriver samhällssystemets dilemma. Administration föder administration. En arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den. Expansion leder till komplexitet och komplexitet leder till förfall.
Det spelar ingen roll hur mycket tjänstemän utbildas i bemötande, etik och moral, när man inte vill se att många problem sitter i könsmaktsordningen. Man har inte gjort upp med sina egna fördomar. Numerären i vissa myndigheter är fler kvinnor. Det betyder mycket för ändrade attityder. Problemet är att man inte får peka ut någon som ansvarig.