Tänk er en liten flicka eller pojke som just ska börja skolan. Allt är nytt och främmande och hon vet ingenting om vad som väntar. Sex år gammal och hennes enda kunskap om livet är den trygghet hon fått hemma, i förskolan och av sina nära och kära. Hon lever i sin egen lilla värld där allt är enkelt och välbekant, precis som det ska vara när man är liten. När man är barn!
Men så plötsligt ska hon ryckas bort från allt, hon ska bli stor, hon ska stå vid vägen och åka buss själv och börja i en skola långt hemifrån.
Försök att tänka er in i hennes situation, försök att se det ur det lilla barnets perspektiv.
De är sex år, går i förskola och är väldigt stolta, förväntansfulla och glada för att de ska börja skolan, vilket alla barn är i början. De har vuxit upp i sina byar, sett andra barn leka och ha roligt utanför den skola där de trott att också de ska få gå. Det är där de bor och känner sig hemma.
Nu tänker ni ta den möjligheten ifrån dem.
Nu ska ni skicka dem direkt till den stora världen, dit man kom när man började på högstadiet,
Och inte ens då fungerade det. Mobbning, utanförskap, många som hade ett helvete utan att någon visste. Lärare och rektorer som är helt ovetande om hur många mår. De hinner inte, de orkar inte och vem blir lidande av det? Jo, de små barnen som har allt framför sig, de som måste orka och klara av att gå i skolan. Och vilka är de ansvariga?
Jo, ni som styr och bestämmer, ni som har makten att rasera och skylla på ekonomin. Ni som inte behöver tänka och känna som det lilla barnet som måste åka till skolan varje dag under många år. Nu kan ni sitta där och bestämma vad det ska sparas in på, och vad som är det viktiga eller oviktiga att dra in. Skolan och sjukvården är det viktigaste vi har och det är just de områdena ni drar in på. Varför? Kan ni inte tänka? Kan ni inte se någon annan värld än eran egen? Låt de små barnen få ha kvar sin barndom och sin trygghet så länge de kan. Tvinga inte små barn till tonårs- och vuxenlivet innan deras ålder är inne för det. Att sätta sexåringar till lika långa dagar som en vuxen, att lämna dem vind för våg att vänta på bussen vid stora vägar och kräva av dem att kunna ta ett sådant ansvar vid den åldern, det är sjukt! Kan ni inte se och förstå det själva? Ni förstör deras barndom. Spara in på sporter, idrottsanläggningar och allt annat men inte på skola och sjukvård. Barnen har livet framför sig. Vi är vuxna nu och det är vårt ansvar att se till att de får det bästa vi kan erbjuda, det är vårt ansvar att se till att de får den trygghet som är grunden för deras kommande utvecklingsstadier.
Det är ni som har makten, det är ni som bestämmer och bär ansvaret för hur deras framtid blir. Lämna era höga hästar för ett tag och
försök att se livet med deras ögon, försök att känna det lilla barnets känslor och handla efter det. Ni har själv varit små, ni har själv gått i skolan.
Jag behöver inte säga det, för innerst inne vet ni själva vad det rätta beslutet blir. Frågan är bara: bryr ni er?