Angående Försäkringskassans sätt att hantera sjuka människor.
Jag instämmer helt i Linda Beckerts frustration (Kuriren den 16 februari, red:s anm). Jag blev legitimerad 1972 (faktiskt arbetade jag då i Boden där Linda arbetar) och specialist i allmänmedicin 1977. Jag gick i pension 2010, men arbetar fortfarande på en allmänmedicinsk specialistmottagning ett par dagar i veckan. Från 1970-talet fram till de senaste åren har mina kontakter med Försäkringskassan varit lättsamma och det har känts som om vi haft gemensamt intresse av att hjälpa och rehabilitera patienterna.
Det senaste året och kanske mest de senaste månaderna känner jag mig ensam i mina försök att hjälpa patienter. Försäkringskassan har i stället stjälpt dem. Det handlar om psykiatriska diagnoser och då främst diagnosen utmattningssyndrom. Jag känner till alla kriterier för att ställa denna diagnos och beskriver dessa i de sjukintyg jag skriver. Jag ska i intyget ange objektiva fynd vid undersökningen. Ja, jag kan beskriva att patienten har svårt att följa samtalet och glömmer bort vad vi nyss pratat om, är ofokuserad, ser trött ut, har sänkt grundstämning. I övrigt måste jag lita på patienten när hen berättar om oerhörd trötthet, energibrist, sömnsvårigheter. Dessa symtom är mycket svåra att objektivisera.
En kollega, som arbetar inom psykiatrin, skrev nyligen en debattartikel om detta i Läkartidningen och frågade om hon då ska stå bredvid patientens säng på natten och dokumentera sömnproblemen. I stort sett varje arbetsvecka kommer brev från Försäkringskassan där man vill ha komplettering av läkarintyget där man framför allt vill veta de objektiva fynden och under nästa punkt hur de nedsätter arbetsförmågan, trots att jag beskrivit svaren tydligt i sjukintyget. Jag förtydligar, men Försäkringskassan är inte nöjd ändå och betalar inte ut sjukpenning. Patienten blir förtvivlad och som en följd av den oro detta skapar försämrad i sin sjukdom.
Ett tekniskt problem i skrivandet av sjukintygen är att det ryms väldigt lite text i de rutor där objektiva fynd och aktivitetsbegränsning ska beskrivas. Plötsligt plingar det till i datorn och det kommer upp en skylt att man uppnått maximalt antal tecken. Därför begränsar tekniken möjligheten att mer utförligt beskriva det man ser och bedömer.
Nu tycker jag att detta ifrågasättande från Försäkringskassan har blivit ett arbetsmiljöproblem. Patienten blir förtvivlad, doktorn blir frustrerad. Arbetet med att svara på frågor, ringa handläggare och förklara för patienten tar tid. Tid som kunde användas till andra patienter. Man kan som doktor också bli ifrågasatt av patienten: Kan du inte skriva rätt på sjukintyget? Då blir det doktorns fel att patienten inte får sjukpenning.
På senare tid har jag allt oftare frågat mig själv om jag verkligen, som pensionär, ska fortsätta att arbeta alls? Varför ska jag låta mig utsättas för denna frustration när jag egentligen inte behöver? Fortfarande tycker jag dock att jag med 45 års erfarenhet efter legitimationen har en hel del att ge och fortsätter ett tag till. Jag tycker i grunden om mitt yrke och att ha kontakt med patienter och hjälpa dem så gott jag kan.
Slutligen kan jag berätta att ett par av mina patienter har skickats av Försäkringskassan till så kallad försäkringsmedicinsk utredning. Denna innebär utredning av psykiater, psykolog, sjukgymnast, allmänläkare med flera och resulterar i många tätskrivna A4-sidor. Det intressanta är då att man med denna, sannolikt mycket kostsamma utredning och dessutom på annan ort, har kommit fram till samma diagnoser som jag ställt vid de max timslånga konsultationer jag haft med patienterna.
Ingvar Sundström,
specialist i allmänmedicin Östersund