När man en lördagkväll får höra Stefan Löfven säga att man har lyckats stoppa butiks- och mackdöden i glesbygden blir jag som mackägare och glesbygdsbo i det närmaste vansinnig. Det är verkligen att trampa på de människor som hela tiden lever i verkligheten med försämrad service och dagligen försöker få sina butiker och mackar att överleva. Jag antar och hoppas att det Stefan egentligen menar är att man har tillfört en del resurser till Jordbruksverket och som då slutligen hamnar i något av landsbygdsprogrammen som ska verka för att fler människor ska kunna bo på landsbygden.
Visst är det så att den insatsen betyder en del för glesbygden, men problemet är att programperioden just nu sträcker sig mellan 2014 och 2020, och att den tiden snart är slut. Mycket bra arbete i olika projekt har startats och avslutats inom olika områden, men att säga att butiks- och mackdöden har stoppats stämmer absolut inte enligt min uppfattning. Jag har under många år engagerat mig i glesbygdsfrågor och drivit ett flertal mackar, och jag vet betydelsen av förutsättningarna för att skapa långsiktig service i glesbygden.
Macken är ofta det sista som lämnar samhället – framför allt i glesbygden. Lite generalisering kanske det är, men jag tror inte vi är långt ifrån sanningen, och därför måste vi hitta nya sätt och möjligheter för den lokala ”macken” att överleva!
Jag vill också förklara vad jag tycker en mack i det här sammanhanget kan vara. Det behöver inte vara de traditionellt stora oljebolagens skyltar som sitter där. I glesbygden är många gånger macken en liten närbutik som utanför på sin parkering har några drivmedelspumpar som i flera fall är automatpumpar och som butiken har skötselansvar för. Sedan har butiken ett avtal med någon drivmedelsleverantör som med jämna mellanrum fyller på tankarna.
I mitt jobb träffar jag nästan dagligen mackägare, butiksägare, politiker och näringslivsutvecklare i glesbygden. Samtliga håller med om den utmaning vi står inför med butiks- och macknedläggningar. I huvudsak beror detta på att det idag helt enkelt inte är lönsamt att bedriva mack eller lanthandel i glesbygden. Vi vet att cirka 20 procent av alla mackar i Sverige går med förlust. Vi vet att det finns ett uppdämt behov av macknedläggningar på 200 till 300 i Sverige. Räddningen är det fortfarande går att tjäna pengar på drivmedel. Men vi vet också att det kommer en svängning, när bruttovinsten på drivmedlet sjunker och lönsamheten minskar. Då vet vi också att de närmare 300 mackarna som kommer att försvinna inte ligger i områden som Södertälje utan i glesbygden.
Vi vet att det är en hög ålder på många som driver mackar och glesbygdsbutiker, och att det är på gång stora generationsskiften. Det kommer att vara nästa utmaning, eftersom många av dessa anläggningar kanske ligger med miljöskulder och investeringsbehov för att klara av de lagmässiga krav som behövs för att fortsätta bedriva verksamheten vidare. Det här är bara rena kostnader, på allt från en halv miljon kronor till några miljoner för mackägaren, och det är dessutom en investering som inte genererar i ökade intäkter. Att någon skulle vara villig att ta över en sådan verksamhet är nästan helt obefintlig. Dessutom, om så skulle vara fallet, så finns det inte många banker i glesbygden som skulle vara beredda att låna ut pengar till ett sådant riskkapitalprojekt.
Så, när då mackdöden slår till på riktigt, vad händer då? Jo, i princip all samhällsservice i samhället eller byn försvinner, eftersom det mesta i serviceväg kretsar just runt denna mack. Den är ofta paketombud, apoteksombud, systembolagsombud, postombud, biblioteksombud och ibland även betaltjänstombud.
Det här vet också alla i samhället om. Lokala politiker, tjänstemän och ortsbor gör allt de kan i sin makt för stoppa nedläggningen av servicepunkten i byn. Men man möter allt för ofta på lagmässiga hinder och bristen på en samlad syn på servicebehoven. Det handlar om att kunna paketera servicen med många olika aktörer och att beslutsfattarna genom att anpassa regelverk gör det möjligt att fortsätta verka i glesbygden.
Viljan, engagemanget, idéerna finns redan i byarna, det som saknas är att beslutsfattarna måste bestämma om kommersiell och långsiktig service ska finnas i hela landet, och i så fall hur den ska fungera.
Bogge Bolstad, glesbygdsbo och bensinmacksägare