EN FORMULERING från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) som återgetts i medierna kan uppfattas som att äldres hälsa inte skulle vara lika mycket värd som yngres. Detta är definitivt inte vår uppfattning och vi beklagar den olyckliga formuleringen. Vi är beredda att acceptera en mycket hög kostnad för en behandling som kan förlänga livet för svårt sjuka patienter alldeles oavsett deras ålder.
Vi beslutar om vilka läkemedel som ska vara subventionerade och ingå i högkostnadsskyddet. Detta gör vi för att få ut så mycket hälsa som möjligt för skattepengarna. För att kunna fatta dessa beslut ska vi bland annat bedöma om läkemedlet är prisvärt, men vi ska också se till att de patienter som har störst behov ska få mest av resurserna.
Samhällets resurser är dock begränsade och de resurser som avsätts till hälso- och sjukvården kommer aldrig att räcka till allting. Prioriteringar är därför nödvändiga och det innebär att välja vad pengarna ska användas till och vad de inte ska användas till. Att använda pengar till ett visst ändamål innebär samtidigt att de resurserna inte kan användas till något annat.
Enligt lagen ska vi väga kostnaden för en läkemedelsbehandling mot den nytta som behandlingen ger. Vi ska göra detta utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv vilket innebär att vi ska ta hänsyn till effekter som uppstår även utanför hälso- och sjukvården.
Om en behandling gör att människor kan börja arbeta istället för att vara sjukskrivna är det något som vi räknar som ett plus i vår bedömning. Många, inte minst organisationer som representerar patienter, är positiva till detta. Men frågan är samtidigt komplex eftersom det å andra sidan innebär att vinsten som räknas in i bedömningen uteblir för patientgrupper som inte kan arbeta.
När det gäller cancerläkemedlet Zytiga har frågan om arbete dock inte varit avgörande. Orsaken till att vi beslutat att inte subventionera Zytiga är att läkemedelsföretaget begärt ett alldeles för högt pris.