Tiden springer med stormsteg och snart är hösten här igen och nya barn ska slussas in i skolan. Ett gäng kommer dit för först gången och ska vänja sig vid den världen de ska tillhöra under så lång tid.
Brevet har anlänt i våra brevlådor och kräver svar till den sista februari om valet mellan att börja nollan och ettan. Många av barnen har ännu inte fyllt sex år och mognadsmässigt känns det oftast som att de ska följas åt åldersmässigt. Några andra val upplyses det inte om trots att det inte i dagsläget är skolplikt för förskoleklassen.
I Luleå kommun har sexåringarna rätt till skolskjuts vilket är positivt men bor dessa barn på landsbygden blir rättigheterna mer inskränkta. Går det en busslinje endast för skoltrafik där de bor ska de åka med den utan undantag trots att tiderna inte passar med skolans slut. Och någon hänsyn tas inte heller till hur vägen till och från ”busshållplatsen” ser ut, exempelvis följande och sen korsning av trafikerad och smal väg, avsaknad av vägbelysning och även elektrifierad järnväg utan stängsel. Detta medför en risk för barnets säkerhet och trots att barnet, som i det här fallet bor i Råneå älvdal, slutar vid ett ska de vänta på en buss som går strax före 15. Man kan tycka att det är självklart att barnet ska få åka hem efter avslutad skoldag, de är små och för många är det nog tröttande att bara försöka sitta still.
Är man kollektivt tvingad att ha fritids för ett barn som inte behöver det? Ska man behöva hämta sitt barn på skolan trots att de har rätt till skolskjuts för att de ska slippa vänta så länge och vem ser egentligen till att barnen inte är ”vind för våg” efter skoltid?
Att rättfärdiga detta för att det är för dyrt är lite väl slätstruket tycker jag med tanke på allt annat som det satsas på inom tätbebyggelsen. Det pratas stort om hur man ska satsa på landsbygden men i samma andetag tar man bort något annat därifrån. Om vi inte ska kunna vara flexibla och satsa på barnen vad har kommunen då för framtid?
Det tåls att upprepas, alla kan inte bo i stan.