Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag som fackligt förtroendevald följer valdebatten undrar jag ibland om det finns två olika Sverige. I det Sverige där regeringens företrädare rör sig tycks de stora frågorna vara fastighetsskatt och skattesubventionerad städhjälp, ämnen som på sin höjd berör någon procent eller två av Sveriges befolkning. I det Sverige jag känner, och där den stora majoriteten av landets befolkning finns, handlar verkligheten om helt andra saker. Den handlar om allt fler otrygga och osäkra anställningar, om en långtidsarbetslöshet som biter sig fast och om en A-kassa som gör att redan lågt avlönade tvingas sänka sina löneanspråk till nivåer som det knappt går att försörja sig på. Ändå är det märkligt tyst om arbetslivsfrågorna i valdebatten. Jag undrar hur skattesubventionerad städning åt ett fåtal väletablerade människor kan vara en större politisk fråga än att 97.000 arbetsskador anmälds under ett år? Hur kan höjd fastighetsskatt för 1,5 procent av Sveriges befolkning vara en större fråga än att var tredje anställd saknar tillgång till företagshälsovård? Sverige är fortfarande på många sätt ett föregångsland, ett bra land som vi tillsammans har byggt upp under årtionden. Men jag tycker att Sverige nu är på väg åt fel håll. När Fredrik Reinfeldt säger att ungdomsarbetslösheten är en "synvilla" ser jag hur över 200.000 ungdomar möts av stängda dörrar på arbetsmarknaden. Nu biter sig långtidsarbetslösheten fast, kommunernas utbetalningar av socialbidrag växer och allt fler barn växer upp i fattigdom. Den regeringsplattform som Socialdemokraterna presenterat tillsammans med samarbetspartierna visar att det finns en annan väg. En väg där investeringar i välfärd, nya jobb och ett hållbart arbetsliv sätts före stora skattesänkningar åt dem som redan har det gott ställt. En rödgrön regering kommer att rusta upp sjukförsäkringen så att den som är sjuk både får inkomsttrygghet och det stöd som krävs för att komma tillbaka i arbete. A-kassan ska förstärkas och göras solidarisk, vilket bland annat betyder att avgiften för en hotellstäderska sjunker från dagens 405 kronor till 80 kronor i månaden. Högsta ersättningsnivån ska höjas så att de allra flesta garanteras 80 procent av sin lön vid arbetslöshet. En socialdemokratiskt ledd regering kommer också att satsa på jobben genom att investera 100 miljarder i infrastruktur och kollektivtrafik, att bygga 40 000 nya bostäder och att garantera alla ungdomar praktik, jobb eller utbildning. Resurserna till arbetsmiljöarbetet kommer att öka och arbetsrätten ska förstärkas, bland annat genom ett stopp för missbruket av visstidsanställningar och rätt till heltid för den som vill. En annan avgörande fråga för löntagarna är att få stopp på lönedumpningen. För mig är det självklart att alla som arbetar i Sverige ska ha rätt till samma löner och arbetsvillkor, oavsett varifrån man kommer. Ett första steg som de rödgröna har lovat är att riva upp Lex Laval. En ny regering kommer också att ställa krav på att offentligt upphandlad verksamhet inte bidrar till lönedumpning och att arbetsgivare tar ett ansvar för hela kedjan av entreprenörer. Mona Sahlin är för mig den person som garanterar att Sveriges riksdag kommer att fatta nödvändiga beslut för att alla ska behandlas likvärdigt på svensk arbetsmarknad Från LO och LO-förbundens sida ställer vi inte upp på den samhällssyn där vi tvingas välja mellan antingen massarbetslöshet eller ökade orättvisor. Det Sverige vi känner kan mycket bättre än så. Men då krävs att politiken vänds rätt efter valet. Och det är bara möjligt om vi får en socialdemokratiskt ledd rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister
