Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Abraham förvisade sin tjänstekvinna och deras gemensamma son till ett liv i öknen när Sara, hans hustru, födde honom en son. Från den dagen och in i vår tid finns muren och hatet. Från den dagen växer murarna bland folken här på denna jord. För Abraham var det makten och framtiden, för dessa kunde han offra två söner. Den gud Abraham tjänade, en hårdhjärtad ökengud, lät honom efter prövningen behålla Saras son. Abrahams framtid, hans släkts framtid. Men muren reste sig mellan bröderna, ökenbrodern, son som Abraham förnekade och son med Sara. För makten, för föreställningen om att vara utvald, att själv ha gjort sig till den utvalde, för en grym gud i ett manssamhälle där kvinnor var födslomaskiner för att säkra framtid, makten över jorden, över ägodelarna som togs ifrån andra inte alltid på laglig väg . Nu i vår tid är muren på sina ställen upp till åtta meter och när vi närmar oss muren och den blir synlig inför våra ögon och vi som ser tvingas ta den till vårt hjärta och muren är här och nu och som alla murar som vi möter under våra liv och som vi ser och som omger oss, alla plundrade oss på medkänsla. Dessa murar kan bara fortsätta att existera på denna jord i maktgalna och känslokalla samhällen där medborgarna, människorna, berövas sin humanitet, medkänsla och rörelsefrihet. Det är ett lätt beslut att bygga murar, att innestänga, förtrycka, men att rasera en mur är näst intill omöjligt. Vi använder oss av ord som demokrati och har för länge sedan tappat ordets innebörd för vi är fångade av de synliga och de osynliga murarna. De håller oss fångade som något odefinierbart. För jag vill inte veta, inte ta ställning, inte bestämma mig för hur jag ska gå till väga. Över mig ligger skuggan av Berlinmuren och jag anpassade mig och inte en enda gång gjorde jag motstånd och jag lät mig förnedras av maktens tjänare. Muren deras tempel, deras gud. Var fanns jag när skotten föll, varför höll jag för öronen? Så kommer vi att leva i murars skugga och låta oss förnedras i denna skugga, niga för murarnas skapare och våra hjärtan, vår medkänsla krymper allt mer. För att kunna stå ut med vår tilltagande ihålighet, för att överleva, gör vi oss blinda och gläds åt vår avtagande känsla. Abraham lever bland oss och jag går och niger som du och du och du. Bara ibland, mycket sällan, tillåter jag min själ att gråta och jag vet att jag inte kommer att överleva denna ledsna gråt som är i mig.
