EFTER avslöjandet om dioxin i tyskt grisfoder har norrbottnisk och svensk grisnäring hamnat i akut kris. När andra stora köparländer stängt sina gränser prisdumpas det tyska fläskköttet i Sverige, och slår undan benen för den inhemska grisproduktionen.
Nu måste Sverige införa obligatorisk ursprungsmärkning på alla köttprodukter, och den offentliga sektorn måste börja använda sig av möjligheten att kräva att få veta produktens ursprung.
I Norrbotten finns i dag fyra större grisproducenter, som tillsammans föder upp ungefär 22.000 grisar om året. Länet har en självförsörjningsgrad på enbart 10-20 procent, men för den som vill vara klimatmedveten och se till lokal sysselsättning, god djuromsorg och öppna landskap, kan det lokala grisköttet snart vara ett minne blott.
Det redan låga priset i kombination med höga foderkostnader och en stark krona - och på det en prisdumpning av tyskt kött - har gjort att grisbönderna går med förlust. I grunden ligger också merkostnaden för det starka svenska djurskyddet, som gör det omöjligt att konkurrera med priset från importländerna.
Sveriges livsmedelssäkerhet är unik och Sverige är det enda land inom EU som har en djurskyddslagstiftning långt över EU:s gemensamma nivå. För att bönderna i Sverige ska kunna konkurrera på rättvisa villkor måste djurskyddet i övriga EU-länder bli lika starkt som det svenska, alternativt att de svenska bönderna kompenseras för sina merkostnader.
När det gäller ursprungsmärkning ligger Sverige efter många EU-länder - trots att svenska konsumenter enligt EU:s egna undersökning, EU-barometern 2005, är de i EU som värdesätter ursprungsmärkning högst.
I dag måste nötkött, frukt, grönt, ägg och honung vara ursprungsmärkta. Däremot gäller inte kravet på ursprungsmärkning exempelvis för griskött och kyckling. Det är därför svårt att veta varifrån grisköttet i köttbullarna, korven eller pyttipannan kommer ifrån.
Enligt Miljöstyrningsrådets kravspecifikationer kan man som inköpare inom kommun, stat och landsting kräva att få information om produktens ursprung, en möjlighet som alla inköpare borde använda sig av. Tyvärr ser man när man gör sina upphandlingar allt för ofta till pris istället för kvalité.
Att kräva information om produkternas ursprung är inte ett handelshinder. Det finns alla möjligheter för andra aktörer på marknaden att möta svenska konsumenters önskemål om miljö, hälsa och etik.
Därför är det dags för kommunpolitikerna att ta makten över maten och ställa samma krav på den importerade som på den svenska när de gör upphandlingar.