Angående insändaren med rubriken Skrämmande att ingen reagerar som Kuriren publicerade den 2 oktober.
I INLÄGGET skriver författaren bland annat att: "Äldrevården är en total katastrof, behandling av äldre människor är inhuman och vårdsektorn har blivit vinstdrivande."
Jag delar vissa av de synpunkter som framförs i artikeln. Framför allt den febrila privatisering som pågår, där viktiga näringar måste skyddas av stat och kommun. Som exempel nationens naturtillgångar, malmen, skogen och våra älvar. Utbildning och sjukvård får inte heller hamna i privata händer.
För 23 år sedan, mitt i en ekonomisk kris och efter en kort tid av arbetslöshet, hittade jag min arbetsplats inom äldreomsorgen. Trots stor arbetslöshet, hade äldreomsorgen väldigt svårt att rekrytera arbetskraft. Men jag, som man och invandrare, hamnade där i denna kvinnodominerade arbetsmiljö.
Liksom många andra inom äldreomsorgen på den tiden, fick jag en minimal utbildning som bestod av en introduktionskurs för sjukvårdsbiträden.
Vardagen, särskilt under sommarperioden, var ofta ett litet kaos då vi hade för liten personal för att dagligen vårda många och mycket sjuka äldre. På den tiden det var mycket vanligt att det var mycket stress för att dagligen hinna med det mest basala, att ge rätt hygienisk vård till så många som möjligt, samtidigt som man i många fall hade de med förskräckliga liggsår.
Denna katastrofala situation är nu åtminstone i Luleå bara ett minne. I dag, tack vare utbildning, tekniska hjälpmedel och andra tillagda resurser, är den geriatriska vården i Luleå väldigt bra. Det går inte att jämföra med hur det var på 80-talet.
Inom äldreomsorgen var det förr så att många brukare kunde vara sängliggande dygnet runt och ensamma i sina salar, men i dag är vården förändrad. I dag sitter de äldre i anpassade rullstolar och har möjlighet att både äta och umgås med andra boende.
Dessutom finns det flera som både närmar sig och har passerat 90-årsåldern och i de flesta fall kan de själva ta sina korta och ibland lite längre promenader inomhus.
Till denna vård finns i dag tillräckligt med kompetent och utbildad personal. Mer än 90 procent av personalen har utbildat sig till undersköterska/underskötare och äldreomsorgens personal får också kontinuerligt kompletterande utbildningar. Till exempel utbildning som förbättrar tekniken som ska säkra kundernas vård ännu mer.
Samtidigt har man nöjt kunskapsnivån när det gäller etiska och moraliska frågor. I dessa utbildningar man lär sig inte bara hur ska bemöta brukarna/kunderna utan också hur vi inom personalen ska bemöta varandra. Visst finns det personal som kanske har hamnat på fel arbetsplats, men till största delen är det rätt personer som arbetar inom äldreomsorgen.
Självklart kan vården och arbetsmiljön förbättras, men anhöriga måste också vara lite mer aktiva i brukarens vardag. De ska inte bara kräva utan också hjälpa till genom att själva ta initiativ för att till exempel någon gång ta dem på utflykt. Jag lovar att brukarens livskvalitet kommer att bli ännu bättre och komplettera den utmärkta omsorg som personalen redan ger vid Luleå kommuns verksamheter.
Jag vet inte hur äldreomsorgen fungerar i andra kommuner. I Luleå har jag arbetat på många olika boenden och med mina mer än 20 år av arbetslivserfarenhet befinner sig kunderna, enligt min bedömning, i mycket goda händer bland utbildade och engagerade anställda.
Jag har alltid varit medveten om att inom den här branschen kommer jag aldrig att bli rik, men jag känner mig berikad av alla de människoöden jag möter i mitt dagliga arbete. Fast det skulle förstås inte vara så tokigt om man kunde erkänna de anställdas insatser genom att lyfta upp den lilla lön som man väntar på varje månad.