DET PRODUKTIVA arbetslivets hets sliter ut kroppar och själar i förtid, ger värkande ryggar, fler utslitna leder och många fler som bara inte orkar. Det är därför flertalet LO-medlemmar tvingas gå i pension före 65 års ålder, trots att för tidig avgång med dagens system innebär ett resterande liv som fattigpensionär.
Det som nu sparas på pensionerna och roffas från pensionärerna hamnar i slutändan på kontona hos företagen och hos deras aktieägare och direktörer. Ändå ropar de som aldrig vågat sitt liv i produktionen nu på höjd pensionsålder. Samtidigt sänks pensionerna för de utslitna, för de som redan i dag tvingas gå i förtid.
Trots ett ökande antal pensionärer anslås i dag en allt mindre del av samhällets resurser till ekonomisk trygghet för de äldre. Frågan om pensionsåldern handlar om fördelning och solidaritet, om hur man tar hand om dem som byggt samhället under hårda arbetsliv.