NORRLANDS inlandskommuner blöder. Blodflödet blir allt ymnigare och vi ser följderna av detta allt tydligare i vår vardag. Kommunerna får allt svårare att klara av de lagstadgade uppgifter man är satta att sköta. Pengar till att utöva sitt självstyre och satsa på projekt för att utveckla lokala förutsättningar är snart helt utplånade.
Inlandskommunerna måste med gemensamma ansträngningar satsa av knappa medel för att få till stånd en förändrad fördelningspolitik.
Dagens avveckling måste hejdas. Inte många politiker eller kommunala tjänsteman vågar rita upp en bild över hur man tror att läget i sin kommun ser ut om tio år. Det här beteendet är förödande.
Glesbygden bidrar med stora värden till landets gemensamma välfärd. Gruvorna utvecklas, vattenkraften bidrar till att hålla hjulen igång i tätbefolkade områden. Skogen är den bransch som ger landet det största exportnettot. En rimlig fördelningspolitik handlar inte om tiggeri utan om ett ansvarsfullt förvaltande av landet som helhet.
För mig står Arjeplogs kommun i fokus just nu. Kommunen har aviserat en kraftig sänkning av bemanningen inom räddningstjänsten.
Tillsynsmyndigheterna länsstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har uttalat sig tydligt och sagt att kommunen inte uppfyller lagen om skydd mot olyckor om man genomför försämringen. Kommunen själva säger sig vara mer rädda för följderna att inte uppnå lagen om god ekonomisk hushållning.
Allt ställs på sin spets här. Lagstiftning ställs mot lagstiftning. Kommunernas möjlighet att utöva sitt uppdrag sviktar och befolkningens rätt till trygghet är inte längre självklar. Inte ens om vi använder oss av likvärdighetsprincipen som tar hänsyn till de lokala förutsättningarna.
Ärendet kommer att drivas så långt det blir nödvändigt. Räddningstjänstens förmåga att hantera sina uppgifter styrs av lagstiftning. Upphör lagen att gälla när ekonomin är ohållbar eller ska de ekonomiska förutsättningarna förändras.