SVENSK MIGRATIONSPOLITIK har nu nått vägs ände och misslyckandet ger tyvärr upphov till inhumana och ovärdiga reaktioner på nivåer från gata till parlament. Debattklimatet har lett till att antidemokratiska krafter fått vind i seglen lätt avläsbart i opinionsundersökningarna.
Läget förvärras av att EU-området genomlider en djup finansiell och social kris senast illustrerat av fallet Cypern. Marginalen för tolerans och generositet har krympt samtidigt som behovet av tillflykt för exempelvis flyktingarna från inbördeskrigets Syrien har växt. Med andra ord är situationen prekär.
Att passivt stå vid sidan av och iaktta hur problemen tornar upp sig duger inte längre. Vad bör då göras? Att ropa på Tobias Billströms avgång är mest spegelfäkteri och symbolpolitik. Vad som krävs är en pragmatisk och sansad realpolitisk diskussion där våra politiska partier tar ansvar för och genomför en genomlysning av den svenska flyktingmottagningens resurser och brister.
Vägkartan för en medmänsklig och mer realistisk migrationspolitik behöver ritas om!
För det första måste bordet rensas genom att amnesti beviljas dolda flyktingar med undantag för kriminellt belastade som snarast identifieras och avvisas ur landet.
För det andra måste den förvirring som verkar ha drabbat flera riksdagspartier redas ut.
Allt för många talar med kluvna tungor, exempelvis Miljöpartiet, medan andra är svårt splittrade i invandrarfrågan, exempelvis Moderaterna. Socialdemokraterna tiger still som vanligt och Centern vacklar. Migrationsfrågan förefaller vara en tvärpolitisk sörja som skapar låsningar, inte öppningar.
I en demokrati som vår ska politiker kunna föra en saklig debatt i viktiga samhällsfrågor, som den om invandringen, så att skiljelinjer friläggs och väsentliga principer hävdas. Det är precis därför vi väljer och arvoderar våra politiska representanter.
Bortsett från extrema ståndpunkter som att öppna gränserna helt respektive att stänga dem helt för flyktingar eller till och med skicka iväg redan etablerade nya svenskar, så bör det gå att hitta minsta gemensamma nämnaren i en generös men också klart reglerad och balanserad invandringspolitik baserad på vad vårt land (läs: våra kommuner) klarar. Där är vi inte nu!
Risk finns annars att invandringen till Sverige vid valet 2014 blir en splittrande valfråga med stort V som tränger undan andra allvarliga samhällsproblem ur politikens fokus. En sådan utveckling vinner ingen på utom möjligen SD.
Genomför en amnesti för merparten av dolda flyktingar landet runt, högst 20.000 kvinnor, män, ungdomar och barn!
Arbeta fram en politisk konsensus om hur svensk migrationspolitik ska se ut i framtiden för att vara hållbar. Se till att den blir väl förankrad bland medborgarna!