NÄR DET gäller att fly för sitt liv har avstånd i världen ingen betydelse.
Vi lever inte längre regionalt eller kontinentalt utan mänskligheten existerar nu i symbios i en global värld.
Den 11 september har 39 år passerat sedan en fascistisk diktatur 1973 tog makten i mitt hemland Chile och tvingade mer än 100.000 människor att fly och söka skydd överallt på jorden.
Under de därpå följande 17 åren led det chilenska folket under ett fruktansvärt förtryck där den totalitära diktaturen inte brydde sig om etik och mänskliga rättigheterna. Salvador Allende, Chiles dåvarande modiga president, offrade sitt liv för ärlighet, frihet, demokrati och solidaritet.
Väldens politik, etik och ekonomi skapar på gott och ont förändringar där den lilla människan drabbas hårt.
I går var det vi som kom hit och nu är det européerna som under den pågående ekonomiska krisen har börjat utvandra till andra kontinenter. I Sydamerika har Chile blivit ett alternativ för folk att hitta sitt bröd för dem som har förlorat det i sitt hemland. Exempelvis ser man i dag hur spanjorerna utvandrar dit.
När jag kom hit det var inte bara sökande efter bröd, utan jag var också hungrig på fred. Och som tur var hittade jag båda. Härligt kan det vara, men jag är inte ännu fullständigt tillfredsställd när världsfreden ännu är hotad, främlingsfientligheten och den sjuka misstänksamheten ökar.
Trots allt sover jag gott och när jag är vaken ler jag mot vänliga ögonkast, och tänker djupt på de misstänksamma och föraktfulla blickar som råkar komma i min väg. Trots allt det goda som händer i svenska samhället, är jag ändå på min vakt för att försvara min egen integritet gentemot förolämpningar.
Historiskt har man inte bara flytt från krig, utan också från diktaturer, naturkatastrofer och svält. Under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var det svenska folket som tvingade att utvandra. Nästan 1,3 miljoner svenskar sökte sin räddning överallt på jorden och den största delen nådde Amerika. Brasilien, Argentina och Chile fanns också bland de länder som tog emot svenskarna.
Solidaritet ska inte vara en hobby utan en princip. Det som inträffade den 11 september i Chile för vi inte glömma, och det var då den starka svenska solidariteten blommade upp. Jag minns Olof Palme, Harald Edelstam, Hans Göran Frank, Björn Afzelius, Cornelis Vreeswijk och många andra svenskar som engagerade sig för de mänskliga rättigheterna och Solidaritet.
Minnet kan vara kort men man kan inte förkorta historien. Den är som den är.