VI VUXNA tycker att det är viktigt att skapa goda vanor åt våra barn. Att röra på sig och idrotta det är bra, det vet vi.
Det ska vara kul att idrotta, alla ska få möjlighet och samma förutsättningar att vara med, det tycker vi är viktigt.
Är man en lagidrottare så lär man sig att alla i ett lag är viktiga och värdefulla, man ska heja på varandra och inte kritisera. Man ska vara en bra kämpe och göra sitt bästa.
Allt låter ju sååå bra! Men vad händer när det är dags för match? Under en "viktig" match - då faller korthuset samman.
Då får en eller två spelare sitta på bänken och titta på, för att matchen är viktig att vinna. Vad tror vi att de barnen tänker och känner? Jo, de förstår att deras ledare inte tycker att de är tillräckligt bra för att få spela. De sitter där och inser att det vet nu deras lagkamrater, föräldrar och vänner som kom för att titta på match. De vet att de inte anses vara tillräckligt bra för att få spela, de sitter där för att de är sämst i laget.
Vad händer med självförtroendet och självkänslan hos de barnen? Varför får man i idrotten utsätta barn för denna kränkande behandling? De sker redan i 10-11 års ålder och tidigare.
Hur och vad gör ledaren för att detta barn ska fortsätta att känna lust, glädje och motivation att vara med i laget när man pekas ut som sämst? Eller tror man att detta inte påverkar barnet? Detta är en kränkande behandling av ett barn av värsta sort gjort av vuxna. De är helt ensamma och utlämnade på bänken i denna situation.
"Man ska inte toppa lag, det viktiga är inte att vinna, det viktiga är att vi har kul, att alla få vara med" hör man från ledare och andra vuxna i idrottens värld. Men det står man inte för när det gäller "en viktig match".
Jag tycker att det är dags att granska barn- och ungdomsidrotten. Vad står idrotten för, vilka värderingar har man? Är det okej att bänka ett barn och i så fall från vilken ålder? Vad står idrotten för egentligen?
Man får inte utsätta barn för kränkande behandling och detta är att kränka ett barn.