I DAGARNA meddelades det i media att Högkvarteret överväger att sänka kraven på skolbakgrund för professionella soldater och sjömän till att bara omfatta grundskolekompetens jämfört med tidigare krav på godkända betyg i gymnasieskolans enklaste kurser i matematik, svenska och engelska. Orsaken är att man vill bredda rekryteringsbasen.
Översatt till vanlig svenska säger man att eftersom inga kvalificerade sökande till anställning i försvarsmakten finns, måste man sänka kraven och ta emot dem som inte duger någon annanstans.
Detta konstaterande av fakta står i kontrast mot det politiska etablissemangets framställningar om förträffligheten hos dagens svenska yrkesförsvar.
Man säger från politiskt håll att vi i dag på en vecka kan ställa upp 50.000 man för landets försvar och får det att låta som om detta vore en förbättring jämfört med värnpliktstiden. Faktum är dock att vi under värnpliktens dagar kunde ställa upp med 50.000 man på en dag och en halv miljon eller mer på en vecka. I dag klarar vi av i bästa fall 50.000 man och inget mer.
Vi hör också hur man talar om den nya materiel som tillförs verksamheten. Materielen är i och för sig hypermodern men man frågar sig om det är till gagn för landets försvar att till exempel sortera ut hundratals pjäser från 70- och 80-talet som underhållits och moderniserats och byta ut dem mot ett samlat artilleri som består av 18 pjäser.
Denna lilla styrka kan eventuellt fungera som förevisningstrupp vid demonstrationsövningar men något egentligt militärt värde har den inte, åtminstone inte för att försvara det egna landet.
Våra politiker hävdar att Sverige kommer att få hjälp av goda vänner vid ett anfall. Man är så starkt övertygad om detta att man i 2009 års försvarsproposition säger att vårt land ska vara redo att ge och ta emot hjälp vid kris eller krig.
Denna solidaritetsförklaring låter vacker men ställs i ett annat ljus när man betänker att vi genom den visserligen lovat att strida för våra grannar och unionsbröder men ingen har beklagligtvis gett oss samma löfte. Det förefaller därför som om vår solidariska utrikespolitik inte är helt baserad på verkligheten utan kanske även på ett visst mått av önsketänkande, något en realistisk försvarspolitik inte kan bygga på.
Dagens försvarsmakt har med tanke på sin kraftlöshet egentligen inget att göra med landets försvar utan skulle kunna fungera som förevisningstrupp och skulle därför kanske kunna byta namn till "Förevisningsmakten" för mer än en tunn kuliss är den inte.