UNDER SOMMAREN kommer det då och då tyska och franska turister förbi här för att de har hört talas om trädgården med franska växter.
Det händer att vi kommer i samspråk om livet, vintern och så kommer frågan som jag fruktar: har ni något kulturellt liv här? Förväntansfulla tittar de på mig, för Jukkasjärvi och den kalla vintern har de hört talas om, men vad händer under våren, sommaren, hösten?
Konserter och massor av solister och teater, utställningar, installationer, dans? De förväntar sig att återfinna den europeiska kulturtraditionen. Det som reser människan andligen.
Att vi som finns långt ute på vischan om vi har tur kanske kan bjudas på dansbandslåtar eller någon som drar några skämt på rätt så låg nivå. Kanske en guidad tur till en sten som ingen riktigt begriper vad den har för betydelse i de "inföddas" liv.
Att detta är vår sommarkultur, vi som producerar massor med el, levererar mängder av träd och bedriver gruvrovdrift för vinstens skull. Många vinstpengar som går till staten. Fast ibland finns en och annan som spelar dragspel och kanske gitarr på hyfsad amatörnivå.
Kultur är mat för själen. Är vi själlösa eller ägs vi av förkrympta själar? Och vem har hört talas om Strindberg? En ny Saabmodell eller senaste pizzan? Och Verdi, en revolutionerande hårddisk?
Ju mer dessa turister i förbifarten frågar, desto skamsnare känner jag mig. Mina barn lärde sig ingenting om Mahler och hans Kindertotenlieder. Ingenting om "Lieder" överhuvudtaget. De läste inte en enda klassiker i grundskolan. Men skolan hade tillgång till ett bibliotek med vällutrustat bokbestånd och flera datorer. Barnen surfade. Klassikerna möglade suckande i sina hyllor.
Vad säger man till vetgiriga turister? Att vår kultur på provinsiell nivå finns i Luleå? Att Sverige är ett andefattigt land som tvingar sina konstnärer att starta eget för att pressa dem på skatt. Att en konstnär måste jobba så in i hel... för att minst fem kulturbyråkrater ska kunna leva på honom, henne? Söker ni svenska konstnärer åk till Berlin och alla högklassiga sångare, dem exportera vi till Tyskland.
Jag själv överlever genom satelliten Astra och alla dess kulturkanaler, att jag kan se på alla de stora danskompanierna, att opera är min vardagsmat, att litteratur på hög nivå är min andliga efterrätt. Och vilka kulturdebatter som Astra bjuder på! Europeiskt kulturutbyte i ett hem långt ute där kultur är en bristvara.
Och ingen frågar efter den och den teater som av misstag kommer hit är totalt ointressant, åtminstone för mig. Fast i ärlighetens namn någon gång kan det finnas en verkligt bra föreställning som lyfter. Fast under sommaren tar vi oss en snaps och så en till och ytterligare en ...