BEHÖVS MÄN inom äldreomsorgen?
Enligt min erfarenhet som man med invandrarbakgrund och med mer än två decenniers erfarenhet som underskötare kan jag helt bestämt säga - ja!
Men först man måste bryta den strukturella konservatism som hindrar män att söka sig till arbeten inom äldreomsorgen och sedan se till att männen känner sig så hemma att de stannar kvar. Det handlar inte bara om pengar för att män ska vilja prova och stanna, utan också om hur man integrerar en manlig vårdare i laget och särskilt om han har invandrarbakgrund.
I veckan var jag ledig och gjorde som jag brukar, min vanliga rutin att motionera uppe på Ormberget. Och på avstånd iakttog jag ett arbetslag, kanske från äldreomsorgen, som tillsammans hade en rekreationsdag fylld med aktivitet. Bland dessa tiotal damer fanns det en enda man och dessutom med invandrarbakgrund. Man såg hur han ansträngde sig för att få känna sig som en del av arbetslaget. Det slutade med att jag mötte dem på spåret promenerande uppdelade i små grupper, utom han, som kom gående ensam.
Jag har själv tidigare befunnit mig i liknande situationer som enda man bland mina kvinnliga arbetskamrater. Socialt sätt var det (och kan vara fortfarande ibland) psykiskt väldigt tungt att alltid vara den enda mannen.
Tack och lov upplever jag på min nuvarande arbetsplats, efter många år, att situationen har blivit någorlunda bättre.
Men jag är fortfarande enda mannen i hela huset och det känns inte helt bra. Jag tror att det skulle bli en bättre arbetsplats för alla om jag åtminstone skulle ha en manlig arbetskamrat till i huset.
Sedan jag började arbeta inom den här verksamheten, har jag träffat flera hundra vårdtagare och mycket sällan har det hänt att jag har mött någon negativ reaktion från dem på grund av att jag är man. Tvärtom har jag fått mest god respons från mina vårdtagare. Deras gensvar har gjort att jag har valt att stanna på denna kvinnodominerade arbetsplats.
Ett fåtal från personalens sida har varit negativa till att jag funnits där och det har bidragit till att jag vid olika tillfällen ibland har mått mycket dåligt. Men deras syn på mig som ett hinder i stället som en god arbetskraft, har ändå inte lyckats köra ut mig utan det har väckt ännu mer envishet hos mig för att stanna.
Män behövs inom vården och det utan att börja dramatisera över om mannen är afrikan, arab, sydeuropé, latinamerikan, finsk eller svensk. Vården är en kvinnlig värld. De som arbetar där är kvinnor.
I många fall är mer än 90 procent av de boende inom äldreomsorgen kvinnor. Många har varit änkor i många år, och de träffar sällan deras söner som ofta bor geografiskt långt bort. Dessutom är de som brukar komma och hälsa på dem i majoritet kvinnor.
När de möter män som arbetar i vården så reagerar de positivt och i deras minne förknippas man med deras söner eller make.
Enligt min erfarenhet tror jag att deras livskvalitet kommer att öka med en mixad arbetsstyrka och om ledningen menar allvar att man vill ha mer män i vården, då måste själv bekämpa den konservatism som kan vara ett hinder för att skapa nya attityder som kan leda till bättre villkor.
Ett gott råd om man nu vill börja ett förändringsarbete är att det aldrig bör finnas en ensam man på någon arbetsplats, utan minst två, för att få en bättre balans och där de kan få stöd av varandra. Om ledningen anstränger sig för att göra någonting åt det, kommer alla att vinna, speciellt vårdtagarna eftersom det är för dem vi finns.
Vi män är lika empatiska mot de gamla, och i många kulturer bemöter man äldre med stor respekt. Min farmor var min egen drottning, fast hon var en utarbetad bonde. Hon blev vårdad till livets, slut med stort engagemang, av sina söner och barnbarn.