HUR GÖR alla ni, alla ni beundransvärda människor som gör precis det ni önskar få göra i livet? Hur gör ni, ni som predikar om hur viktigt det är att göra det man vill! Har ni förskonats från sjukdomar? Har ni förskonats från kroniskt svåra sjukdomar hos nära och kära? Har ni alla möjligheter till tid som inte ens behöver tänkas på?
Människor som är sjuka mår bättre av att någon tar hand om dem, så att de kan leva ett drägligt liv. Speciellt om det inte finns någon hjälp utifrån. Medmänniskor som ensamma kämpar mot livets sjukdomstvång och i samma stund mot tidens gång måste emellanåt ägna tid åt återhämtning.
Hur gör man det? Säg inte att man ska hoppa upp och skutta runt och snacka strunt och strula på med något som inte ger vila.
Emellanåt måste tid finnas för vila. Vilandet tar också tid. Och ändå vilar aldrig kroppen och knoppen tillräckligt när oro hela tiden är följeslagare, oro som ständigt finns där för utsatta nära och kära.
När nära och kära är så sjuka att de far mycket illa om där inte finns någon som ger struktur och värdighet i tillvaron... då har man inte något val! Det vill säga om man är medmänsklig och släpper taget kring det egna egots själviska behov. Ja, kalla det föraktfullt för att vara altruistisk - självuppoffrande - med ironi i blick och tonläge. Jag kallar det för kärlek! Omtanke! Inlevelseförmåga! Medmänsklighet!
Och tiden den går, för oss alla! Jag hinner inte med det jag också skulle vilja hinna med just för att jag inte hjärtlöst vänder de nära och kära illa sjuka ryggen! Och... de som är sjuka... vad vill de hinna med...? Precis som du min vän! De vill också hinna leva! Leva så gott det går! Och litet till! Ha det litet trevligt medan livet ändå är med och pågår.
Alla har rätt till att få göra något som är mer än bara stå ut och överleva... Ha kul helt enkelt! Göra något som tillfredsställer belöningscentrat, sinnena. Måla! Skriva! Dansa! Promenera! Motionera! Gå ut och äta! Gå på bio! Utbilda sig! Arbeta och utvecklas! Umgås med människor! Resa!
Oj, vad mycket en människa vill göra för att känna att människan lever! Så vill även jag leva! Samtidigt leva med förvissningen att jag inte missat att göra livet bättre för de som verkligen behöver det medan jag och de finns!
Dessvärre kan jag inte alltid orka och hinna med mer än försöka och försöka återigen. Alla människor vill ju hinna med andra människor och umgås avslappnat och spontant under sin korta livsbana. Att stanna av för att vårda dagligen, dygnet runt är inte alltid lätt. Men nödvändigt! Livsnödvändigt!
Jag sover emellanåt, aldrig utan oro, aldrig avslappnat men med gott hjärta och samvete! Jag vet att jag gör allt jag kan och förmår för att mina nära och kära ska ha en dräglig tillvaro!
I dag har jag och de mina fått möjlighet till stöd och hjälp och jag tar så innerligt tacksamt emot det! De om inte varit med om att bli avlastad vet inte hur man plötsligt får slappna av något. Än vågar jag inte göra det helt och fullt ut, bara litet. Men det kommer väl om tiden tillåter... Om samhällets välvilja tillåter fortsättningsvis.
Jag önskar och hoppas av hela mitt pumpande hjärta att samhället fortsätter att vara med de människor som verkligen tvingas slita för att överleva kroppens svåra kamp mot lidandet! Något annat alternativ finns inte!
För när människor lider kan inte jag bara stå där och se på för att sedan bara gå förbi... När man älskar sina nära och kära går man genom eld och vatten! Mitt samvete är med mig och mitt hjärta... Så länge hjärtat slår!