När bägaren för längesedan runnit över efter att någon fyller på och fyller på trots att jag och många andra febrilt försöker lägga locket på och vrida av alla kranarna, vad gör man då?
När tre av tre vikariebeställningar för mig under loppet av mindre än en vecka, på mitt arbete på en förskola i Luleå kommun, fått avslag var det som att alla kranar i världen vreds på. Ingen vikarie finns att tillgå har jag fått tillbaka som svar samtliga tre gånger.
Det bara rinner och rinner och det här håller inte längre. Någon måste få stopp på det som sker med vikariebristen i förskola/fritidshem/skola i Luleå kommun. Min fötter vadar runt i allt det överrunna och jag vill inte vada längre. Jag vill få bort allt det översvämmade och slippa bekymra mig för de skador som fukt faktiskt kan orsaka.
Anledningen till att jag behöver stanna hemma just nu är för att ett av mina barn är sjukt. Jag blir minst sagt frustrerad, men jag tänker inte be om ursäkt över att jag vill och behöver vara hemma och ta hand om mitt eget barn. Men visst är det bedrövligt att det är med en klump i magen jag ibland ringer till jobbet om morgnarna för att meddela att jag blir hemma för vård av sjukt barn.
Jag har bestämt mig för att inte längre bära ett dåligt samvete för att jag stannar hemma från jobbet för att vårda något av mina två barn som är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Barn behöver närvarande föräldrar och de behöver särskild omsorg när de inte är krya.
Jag minns min barndoms sjukdagar och hur jag blev omhändertagen och ompysslad av mina föräldrar. Kroppen och själen minns och mina barn ska också minnas hur jag fanns där och tog hand om dem. I vått och torrt. Jag bär inget dåligt samvete längre, men väl en tjock obehaglig orosklump över att problematiken kring vikariesituationen i Luleå kommun är så stor. Den är stor och den behöver åtgärdas nu.
Jag älskar mitt arbete och jag skulle för allt i världen inte byta ut det mot något annat. Det är en sådan stor förmån att få möta fantastiska individer, var och en unik, med sådan stor nyfikenhet och var och en med en personlighet som värmer min kropp långt in under huden.
Jag vill ge alla barn jag möter det bästa tänkbara varje dag och vår framtid, barnen, ska ha det allra bästa. Omsorg, utmaningar, och stimulans. Vi pusslar, hjälps åt och trixar för att allt ska flyta på så bra som bara möjligt när vi inte får vikarier, men det går inte att trolla med knäna. Vi är inte delbara.
Jag är inte heller delbar när jag å ena sidan vill ta hand om sjuka barn hemma, å andra sidan vill att "mina" underbara barn på jobbet ska tas emot av tillräckligt många vuxna och erbjudas en bra verksamhet varenda dag de kommer till oss på förskolan.
Det finns inte tid för några långsiktiga lösningar - det måste till en akut lösning nu. Människor som arbetar inom förskola och skola måste kunna vara sjuka eller ta hand om sina sjuka barn utan denna klump i magen, som jag vet att jag inte är ensam om att bära. Situationen är allt annat än bra varken för den som är hemma, pedagoger som arbetar underbemannade eller för barngruppen på förskolan/skolan.
Alla barn behöver den allra bästa omsorgen, såväl de sjuka barnen hemma och barnen som är på förskolan/skolan. De behöver närvarande vuxna. Barnen är vår framtid och det är vuxenvärldens ansvar att ge barnen detta. Det här har för längesedan gått alldeles för långt. Det har pågått alldeles för länge. Det här är inte alls ok. Inte för mig i min yrkesroll. Inte för mig som förälder.
Hur högt ska vattnet stiga innan det sker en förändring?