I SKUGGAN av den ytterst osmakliga filmen om profeten Muhammed som delvis orsakat upplopp i Mellanöstern har en religiös organisation i Iran förnyat priset på den brittiske författaren Salman Rushdies huvud
På grund av att han 1989 skrev romanen Satansverserna tvingas Rushdie - som tidigare levt under en "fatwa", vilket är en dödsdom som uttalades av Irans dåvarande religiösa ledare Ayatolla Khomeni - numera attskriva under pseudonymen Joseph Anton. Det är en kombination av hans två favoritförfattare Joseph Conrad och Anton Chekhov och det var också hans alias när han i tio år levde med "fatwan".
Hasan Sanei, som företräder de som har förnyat Rushdies dödsdom, motiverar sin generositet med att "om imamens dödsdom hade verkställts så hade de förolämpningar som sedan följde av karikatyrer, filmer och artiklar aldrig inträffat".
Det verkar också som om han har insett att Rushdie omges av tystnad i västvärlden. Men hade man i väst ställt upp för Rushdie tidigare skulle dagens Muhammedkarikatyrer inte ha något nyhetsvärde. Tyvärr upprepar sig historien när man väljer tystnad och ursäkter istället för ett ställningstagande för yttrandefriheten. I Storbritannien har exempelvis tv-kanalen Channel 4 dragit tillbaka en dokumentär om islams historia.
När Rushdie fick frågan om han ångrar någonting svarade han att han "skulle ha varit mer provokativ". Problemet med romanen var att handlingen innehöll en drömsekvens som beskrev hur Satan gett Muhammed falska uppenbarelser. Dessa Sataniska verser kan liknas vid hur Jesus frestades av djävulen i öknen. Enligt Ayatollan var det dock en "hädelse" och över hela världen brändes boken av människor som inte ens hade läst den.
Rushdie som hade studerat islams historia vid universitetet i Cambridge, ville med romanen visa att man kunde hedra islams kultur utan att vara troende muslim. På många sätt kan man säga att romanen var alldeles för anständig för Ayatollan och hans följe av fanatiker. Trots att boken vare sig uttrycker kristen fundamentalism eller ateism utan är en ödmjuk, sökande och anständig roman.
Ayatollan - eller någon av hans rådgivare - såg troligtvis ett inlägg på nyheterna och tyckte att boken kunde användas för att förbättra den egna inhemska populariteten då det hade gått dåligt i kriget mot Irak 1988. Han glade sig säkert också över det faktum att västvärlden bemötte "fatwan" med största möjliga tystnad.
I Sverige vägrade exempelvis Svenska Akademien att uttala sig till stöd för Rushdie med motiveringen att man inte skulle blanda sig i politik. Ledamöterna Lars Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade därför akademien i protest.
I dag håller man också på att återupprepa samma misstag. Tidigare försökte Akademien skriva om historien när den ständige sekreteraren Peter Englund menade att avhoppen "gällt helt andra saker" (DN den 30 september 2009). Nu är det istället helt tyst.
Det är även tyst hos UD och hos Sveriges muslimska råd. Därför borde alla som värnar yttrandefriheten köpa och läsa denna spännande, välskrivna och ofarliga roman.