DEN BESTÅENDE slutsatsen efter alla anföranden och diskussioner under Folk och Försvars konferens häromveckan är att enighet råder om att det gällande försvarsbeslutet kapsejsat och att, som en följd härav, även säkerhetspolitiken saknar trovärdighet.
Om orsakerna till försvarspolitikens grundstötning råder total oenighet. Inte bara mellan politikerna utan också bland yrkesofficerare och massmediespecialister. Alla bevakar sin del av pusslet. De käbblar och missförstår varandra. Ingen förstår att de strider om den havererade helheten .
Alla är överens om att vi nu anser oss genomföra en försvarsreform, som är den mest genomgripande i Sverige på 200 år. Men man kan inte enas om hur den reformerade försvarsmakten ska verka (doktrin) och inte hur den ska se ut (organisation). Det enda alla tycks vara överens om är att det nya inte får likna det gamla. Det är verkligen en förbluffande överenskommelse! Har vi haft så fel i 200 år att allt arvegods nu ska kastas i sjön?
Om man gjorde sig besvär med att granska och sammanställa användbara delar av arvegodset, skulle man kunna få en ny totalbild. Man skulle bli förbluffad över hur väl denna nygamla bild skulle stämma med de diffusa krav man har på ett nytt försvar. Endast prestige hindrar att detta erkänns.
Den nygamla bilden skulle visa en 40-miljarders, yttäckande försvarsmakt med uppdaterad teknik, varur reformerade insatsstyrkor tillfälligt kan avdelas. Den yttäckande, uthålliga försvarsmakten skulle genom sin blotta existens avhålla från angrepp på Sverige och vara fredsbevarande i Norden. Insatsförbanden skulle visa den solidaritet vi känner med grannarna, EU och FN.