DET ÄR en himmelsvid skillnad mellan att å en sidan använda vår försvarsmakt till att försvara Sverige och att å andra sidan använda en försvarsmakt till att göra insatser här hemma, i närområdet och långt-bort-i-stan.
Sverige ska försvaras om och när vi blir angripna. Vi ska strida till självförsvar. Varje soldat ska försvara sig, sin närmaste kamrat, sitt förband och alla Sveriges medborgare. Inte för att han vill slåss, utan för att han därtill är nödd och tvungen. Han är medveten om att han strider med livet som insats. Om han överlever beror det för det mesta mer på att fienden misslyckas med att döda honom än på att han själv är en skicklig soldat - om nu detta hjälper.
I Sverige har vi inte råd att utrusta våra soldater med världens bästa vapen och materiel. Soldaterna måste därför uppträda så försiktigt som möjligt och inte utsätta sig för onödiga risker. Försvarsstriden blir ändå nog så gräslig och påfrestande, men förhoppningsvis värre för fienden än för oss.
Insatser görs av frivilliga soldater, som valt att ge sig ut på "äventyr" (förrsvarsminister Sten Tolgfors´ordval) här hemma eller utomlands. Väl beväpnade, väl utrustade och väl omhändertagna gör de insatser, det vill säga de löser till tid och plats väl definierade väpnade våldsuppdrag. Detta är säkerhetspolitik, men det är inte sådan verksamhet som en försvarsmakt måste bedriva.
Förr i världen - när vi hade en försvarsmakt - stödde 80-90 procent av folket försvaret i de opinionsundersökningar som då gjordes. Försvarsminister Sten Tolgfors och riksdagsledamot Johan Johansson redovisar i Kuriren den 13 mars siffror på opinionsstödet för "försvars- och säkerhetspolitik" i olika former.
Efter flera års statlig propaganda för säkerhetspolitiken, påstås det folkliga stödet för politiken nu blivit stort. Det är möjligt att svenska folket blivit mer "äventyrslystet" än förr. Men det är mer troligt att opinionen börjat rätta sig efter försvarsministerns med fleras propagandistiska förkunnelse om att Sverige inte inom överskådlig tid blir angripet och vi därför inte längre behöver någon försvarsmakt - det räcker med insatsförband.
I så fall ägnar sig opinionen åt ett farligt önsketänkande. Det vore bättre om vi resonerade som så, att om vi satsar 40 miljarder kronor/år på en förtroendegivande försvarsmakt i stället för på insatsförband, så behöver Sverige inte komma i krig.