UNDER DE båda världskrigen och fram till och med 1960-talet hade alla vapenföra svenska medborgare i åldern 18-48 år plikt att försvara sig själva och Sverige mot väpnat angrepp. Värnplikt. Det krävdes av dem att de skulle strida samvetsgrant och efter bästa förmåga för Sveriges försvar.
I början av 1970-talet föll plikten bort och soldaterna tvångsrekryterades. De förväntades strida samvetsgrant och efter bästa förmåga i alltmer sofistikerade förband, därtill uppmanades de envist.
Försvarsmakten omorganiserades till ett företag, som skulle producera krigsförband. Vapnen och fordonen blev allt dyrare och krigsförbanden allt mindre och färre. Mot slutet av 80-talet hade krigsförbanden blivit så få och ihåliga att företaget försvarsmakten inte längre ansågs kunna försvara Sverige.
När Sovjetunionen upplöstes 1991 bedömde riksdag och regering att vi inte inom överskådlig tid, tio eller femtio år - profetiorna varierade - skulle bli utsatta för hot om invasion. Därför skulle vi inte behöva någon försvarsmakt.
Regeringen förklarade "time out". Den visste inte vad den skulle använda försvarsmakten till. Såväl soldater som vapen och materiel avvecklades i snabb takt. Men lätt tillgänglig billig arbetskraft kunde behövas vid katastrofer. Därför behölls försvarsmakten tills vidare.
År 2009 hade riksdag och regering bestämt sig. "Time outen" var slut. De ville ha "insatsstyrkor" det vill säga en expeditionskår för internationella insatser. Denna organisation får kosta 40 miljarder kronor per år.
Det är viktigare att organisationen har hög teknisk kvalitet (är industriberoende) än att den har stor kvantitet (är beroende av soldater). Organisationen behöver bara frivilliga legosoldater. Försvarsmakten ska till 2014 ha organiserat sig efter denna plan.
ÖB har anmält att förändringen kan bli klar först år 2019 och att den kommer att kosta mer än 40 miljarder kronor per år och ändå sakna nödvändig ledning och logistik. Det är tydligt att regeringen och försvarsmakten har förlorat kontrollen över omorganisationen, som därför befinner sig i kaos!
I riksdagen och framför allt bland medborgarna, väljarna, har dessutom en oro spritts, för att världen inte blir så fredlig att Sverige kan klara sig utan ett nationellt försvar. Denna farhåga har gjort att det kaos som råder börjat utveckla sig till panik inom försvarsmakten.
Regeringen försöker dämpa oron genom att lova lite mer pengar. Regeringens ministrar med flera lugnar med att Nato nog kommer att stå för ledning och logistik. Solidariteten inom EU sägs vara betryggande.
Försvarsmaktens produktionsapparat ska också effektiviseras, så att den nya organisationen kan få mer pengar. De ser heller inget hot vid horisonten. Därför sägs det vara viktigare att svensk industri får pengar för att upprätthålla hög teknisk kvalitet än att denna expeditionskår omvandlas till ett svenskt nationellt försvar.
Sverige är inte "Det befästa fattighuset" - varken befäst eller fattigt. Likväl framstår det för många som felaktigt att satsa 40 miljarder per år på en tvivelaktig expeditionskår, när "skola, vård och omsorg" är så penningkrävande.
Även arbetsmarknaden behöver stärkas och därför planerar statsmakterna att avdela pengar till projekt, som gynnar industrin mer än försvaret.
Det finns dock i Sverige de som anser att Sveriges riksdag inte ska kasta bort 40 miljarder per år på en skröplig expeditionskår, som egentligen inte behövs. Utan i stället bör dessa pengar användas för att under 15 år bygga upp en modern försvarsmakt, som kan bjuda långvarigt motstånd för att hindra att riket kommer i en angripares hand.
En sådan motståndsförmåga vore fredsbevarande, både för Sverige och för Nordeuropa. Vår säkerhetspolitik behöver därför ha en försvarsmakt, en hård kärna bestående av riktiga soldater, som kan svara upp mot krigets krav, och uthålliga försvarssystem på havet och i luften.
Den hårda kärnans defensiva strategi bör utgå ifrån att hela Sverige ska försvaras och att Sverige är en del av Europeiska Unionen. Vår geografi, demografi, vårt klimat och vår ekonomi ska styra strategin, som ska syfta till uthållighet.
Operationsplanläggningen ska aktualiseras fortlöpande med hänsyn till det säkerhetspolitiska läget. Beredskapen ska kunna varieras mellan incidentberedskap och successiv mobilisering.