REGION- och it-minister Anna-Karin Hatt vill se starka och delvis självstyrande regioner. Det är glädjande besked från en regeringsrepresentant. Det sänder även signaler till de politiker som nu deltar i arbetet med regionbildningar runt om i Sverige.
Det glädjande med hennes budskap är en tydlighet och markering av att framtida regioner (regionkommuner) kommer att innehålla decentraliserad inrikespolitik som i dag sorterar under nationell regering och riksdag.
Hon nämner forskning, utbildning och arbetsmarknad som exempel på potentiella områden som regionkommunerna kommer att vara självstyrande över. Det är konkreta exempel på inrikespolitiska ansvarsområden som jag i mina tidigare regionartiklar kallar decentraliserad inrikespolitik från stat till region.
Det är just denna tydlighet från regeringen avseende framtida utvidgade ansvarsinnehåll för regionerna som regionfrågan saknat. Det här är en början och förklarar betydelse och nytta med bildandet av regionkommuner (självstyrande) och avskaffandet av landstingen i nuvarande form med ett begränsat ansvarsinnehåll (hälso- och sjukvård).
Självstyrande regioner är en framtida modell för hur Sverige kan tillvarata på ett demokratiskt vis den utvecklingskraft och potential som varje landsdel har möjlighet att utveckla.
En svensk regionstruktur bör vara homogen i fråga om befolkningsmängd, vilket ansvarskommittén betonade i sin utredning som ett av de viktiga kriterierna för att bilda regioner.
I Södra Sverige pågår nu diskussioner om att bilda 4-6 länsstora regioner, vilket väl uppfyller kriteriet ifråga om en miljon regionmedborgare. Det skapar en nationell balans och rättvisa ifrågan som möjliggör en omfattande framtida decentralisering av politikområden från stat till regional nivå.
Ur det här perspektivet blir det inte realistiskt i Norrland med små svaga regionbildningar.