GRUVNÄRINGEN i Sverige går oerhört bra. Statsminister Fredrik Reinfeldt jämför Sveriges mineraltillgångar med Norges olja och näringsminister Annie Lööf uttrycker stolthet över den tillväxt som gruvbolagen skapar i Sverige.
Varken Villaägarnas Riksförbund eller Naturskyddsföreningen är emot näringsverksamhet, men man måste ha ett helhetsperspektiv på gruvnäringens konsekvenser. Vad gruvnäringen egentligen ger staten i form av skatteintäkter är höljt i dunkel, samtidigt som det står klart att framgångarna till betydande del sker på bekostnad av äganderätts- och miljöintressen.
Sverige hör till de länder i världen som erbjuder gruvbolag utvinningstillstånd till förmånligast villkor. Både Världsbanken och det oberoende kanadensiska Fraser Institute har konstaterat detta vid en jämförelse av ett stort antal länder. Trots detta beklagar sig gruvindustrin och vill nu när den svenska mineralstrategin ska fastställas, flytta fram positionerna ytterligare, innebärande att såväl äganderätts- som miljöintressena trängs tillbaka i motsvarande mån.
Långt in på 1900-talet respekterades småhusägares och andra markägares rättigheter genom rimliga ersättningar till de drabbade. I dag är gruvbolagens kostnad endast en mineralersättning om 1,5 promille av mineralvärdet till markägaren och 0,5 promille av mineralvärdet till staten.
Alla svenska markägare som drabbats av stora intrång fick år 2011 dela på en miljon kronor och den svenska staten fick 350.000 kronor. Kanske inte så mycket att yvas över, Fredrik Reinfeldt, och definitivt inget att jämföra med den oljefond som Norge byggt upp och som i dag uppgår till 3.765 miljarder norska kronor. Lågt mineralskatteuttag i kombination med höga mineralpriser gör Sverige till ett eldorado för den multinationella gruvindustrin och de riskkapitalister som investerar i den.
Flera länder utreder just nu högre skatt på mineraluttag, men den svenska regeringen har märkligt nog inga planer på att staten ska ta bättre betalt för våra gemensamma naturresurser, trots att mineralpriserna skjuter i höjden. Hur mycket bolagsskatt som gruvbolagen egentligen betalar till staten och hur mycket som hamnar i andra länder är oklart. Ingen verkar veta. Men vilket belopp statens mineralersättning och bolagsskatter sammantaget inbringar, borde vara en viktig beslutsparameter, när regeringen fastställer den nya svenska mineralstrategin.
Vad regeringen också måste beakta när framtida mineralstrategi ska fastställas, är att gruvnäringens expansion inte får ske som i dag, på bekostnad av äganderätten- och ett urholkat miljöansvar.
Situationen är idag ohållbar för de boende som tvingas lösa in sina bostäder på grund av gruvbrytning och bygga en ny bostad. De tvingas själva stå för skillnaden mellan löseskillingen och nyproduktionskostnaden. Det kan innebära mångmiljonbelopp eftersom marknadsvärdet på hus i många utflyttningsorter vida understiger kostnaden för att bygga ett nytt.
Är man fattig och inte beviljas ytterligare banklån, innebär det i praktiken en framtvingad flytt till någon annan plats i Sverige. Även markägare som drabbas av provborrning eller gruvdrift utan att behöva flytta, får låg ersättning.
När utvinningsbart mineral upptäcks, prövas utvinningen i domstol. Där dyker multinationella gruvbolag upp rustade till tänderna med en imponerande uppställning av advokater, geologer, kemister, sprängmedelsexperter med flera. Skälet är att de har starka ekonomiska intressen av att gruvorna snabbt ska kunna starta och med minimala restriktioner för påverkan av boende och närmiljön.
Vanliga rättskyddsförsäkringar täcker inte den här typen av rättegångar, inte heller rättshjälpslagen. Vill de boende i gruvans närhet ta hjälp av advokat och teknisk expertis för att tillvarata sin rätt samt försvara sina hem och sin egendom, ska de enligt den svenska lagstiftningen betala det själva. Enligt vår mening strider nuvarande svenska rättsordning mot den allmänna rättsuppfattningen och är inte värdig ett modernt rättssamhälle.
När nu näringsminister Annie Lööf ska se över den svenska mineralstrategin, borde det vara en självklarhet att också åtgärda de orimligheter som finns i den svenska mineral- och expropriationslagstiftningen. Småhusägares och andra markägares rättegångskostnader i gruvmålen måste på samma sätt som i vattenmål ersättas av gruvbolagen, så att de drabbade kan ta till vara sin rätt och att respekten för äganderätten därmed byggs in i själva prövningssystemet.
Det är allvarligt att staten med lagstiftningens hjälp säljer ut enskildas mark och egendom. Som det är i dag kan konsekvenserna om ett gruvbolag råkar hitta brytvärd mineral där man bor bli djupt tragiska.