E. NILSSONS insändare i Kuriren den 10 december, visar den frustration som nu råder inom socialdemokratin, när hon ser tidigare finansminister Gunnar Strängs politik som en lösning på dagens jobbpolitik.
Det var inget fel på Gunnar Strängs politik den tiden från mitten av 50-talet och 20 år framåt. Men E. Nilsson, vi lever nu i 2000-talet i ett helt annat samhälle och omvärld och helt andra krav på/av oss människor.
Då blomstrade industrin, för konkurrensen var inte så hård efter andra världskriget, och exporten frodades, arbetstillfällena ökades och skattepengar flödade in i välfärden. Nu lever vi i en tid när allt detta är omvänt.
Skulle Gunnar Strängs "slöseripolitik" användas i dag, då skulle vi nog tillhöra samma klass som Irland, Grekland med flera och det är väl en situation som inte ens E. Nilsson vill uppleva.
Naturligtvis kommer det aldrig att finnas arbete åt alla i ett land, vilket dessutom vore förödande. Jag har sett en siffra på att man inte bör gå under två procent för att hålla balans på in- och utgående arbetskraft.
Det är tragiskt att ungdomsarbetslösheten är som den är, men om det är någon tröst så kommer det omvända problemet att uppstå om ett eller två år, när pensionsavgångarna är större än tillträdande ungdomskullar. Då får företagen slåss om arbetskraften och då blir det inte roligt på löne- och prismarknaden.
Så i motsatsen till vad Sverigedemokraterna tycker, så måste vi få in fler arbetande invandrare om vi ska klara den framtida välfärden.
Det handlar nog inte så mycket om ideologiska handlanden, utan mer om röda och svarta siffror i bokslutet, som styrs helt av vår konkurrenskraft med vår omvärld.
Ett råd till alla ungdomar, se till att utbilda er nu, så att vår välfärd kan hållas vid liv i framtiden.