MITT INTENSIVA matintresse fick mig häromdagen att ta till mig ett recept från ett matprogram på TV. Det lagades till något som hette fritata. När jag fördjupade mig i denna osvenska nyrätt upptäckte jag att det handlade om en klassisk svensk bondomelett.
En livsmedelshandlare menade nyligen att när dagens generation pensionärer inte handlar sina livsmedel längre så kommer det inte att säljas ett enda isterband i Sverige. Är vår egen matkultur så klen att den inte kan stå emot invasionen av medelhavsmat och spansk husmanskost? Husmanskost är ju detsamma som torparmat.
En okulärbesiktning av sydeuropeisk kolhydratrik mjölmat ger en djungel av namn och former: tagliatelle, farfalle, penne rigate, fusilli, tortellini och några ytterligare tungvrickande produkter. Dit måste även studenternas nödproviant nudlar räknas.
För en generation sedan kände normalsvensken till spagetti och makaroner. Tro mig; makaroner och korv är mycket smakligare än nudlar och korv.
Dessutom har vår svenska köttrika falukorv fått träda tillbaks för diverse importerade korvar. Till exempel grovmalda ungerska och polska korvar samt alla kabanosser och salsiccior och choritzor. Visserligen med mycken tysk wurstkunskap.
Men när såg vi en traditionell svensk hästkorv i livsmedelshyllorna?
Vi äter tydligen hellre en irländsk roast istället för en slotsstek till söndagmiddag. Tydligen föredras surmjölk med fransk etikett som kallas crème fraîche i stället för färsk grädde från svenska kossor.
Finns det någon i konungariket som kan koka en köttsoppa på en välhängd bit högrev med ben?
När man uttalat alla nymodigheter är tungan oförmögen att bidra till ätandet.
Kåldolmar är också en svårighet då det tarvar kunskap och tid i köket för att lyckas. Nog är det märkligt att det i det gamla samhället, då man jobbade minst sex dagar per vecka och tio till tolv timmar om dagen, fanns det tid att förvalta våra förnämliga råvaror på ett aktningsvärt och respektfullt sätt.
Nu har väl blodtrycket ökat hos torpare som förut gick framför sin stuga och skördade, persilja, dill och salvia. Nu har dessa kulturväxter trängts undan av koriander och oregano för att ta några trendiga exempel.
Jag vill att vi släpper in rotmos och fläsklägg i finrummet igen. Tänk på en rimmad lammbog som fått koka så mör så att man nästan kan inmundiga den med ett sugrör.
Våra kålsorter förtjänar också en återkomst på middagsbordet. Numera verkar det som att coleslaw är den enda kålrätten som görs. Spetskålen, som har återupptäckt av en del kändiskockar, förtjänas att lyftas fram som den den mjällaste och ljuvligaste kålsort som vi kan odla ända upp vid 65:e breddgraden
Och jag lovar: gräddstuvad spetskål och isterband tar en halvnelson på vilken tendig coleslaw som helst. Nu är jag trots min ringa ålder lite stofilförklarad i min uppfattning som jag stolt ärvt av mina förfäder och vill fortsätta att slåss för isterbandets renässans.