Har tiden därefter blivit mer human? Knappast. Som de stenåldersvarelser vi är i vårt tänkande skriver vi gång efter annan på nya "deportationsdomar" och detta på löpande band, även år 2011. Ingenting har förändrats, ingenting.
Vi fördömer Hitler, men staten Sverige praktiserar samma inhumanitet mot ensamkommande flyktingbarn, som deporteras till Malta och en säker undergång. Vi sänder blinda, döva och demenssjuka åldringar tillbaka till länder från vilka deras barn antingen flytt från eller där de dödats. Vi deporterar dem till länder där de inte längre har några släktingar och där en säker och grym död väntar.
Vi dömer ut andra som grymma, inhumana, vi som inte ens har läst de mänskliga rättigheterna, vi som inte vet vad humanitet innebär. Vi som är trångsynta och giriga.
Jag borde ligga utanför riksdagshuset och skrika ut mina protester, slita sönder mina kläder. Jag borde engagera andra kvinnor och vi borde ockupera tidningsredaktioner, radio och tv och skrika ut våra protester likt antika gråterskor. Det är vi, vi kvinnor som bär på livet. Det är vi som kan förändra och vad gör vi?
Och vad säger vi då ödet drabbar våra egna barn och våra mödrar?
Ingenting har förändrats. Hitler bor ibland oss, i var och en av oss.
Men mitt hjärta tyngs av en stor sorg.