DEN 84-ÅRIGA kvinnan som hoppade från balkongen och dog, hon gjorde det enda rätta. Hon tog sin värdighet med sig in i döden.
Att blir gammal, ensam och allt mera orkeslös i dagens vidriga, egoistiska samhälle är en förbannelse.
Denna kvinna var med om att bygga upp detta ”välfärdssamhälle”. Hon födde sina barn, såg till att de kunde få det bättre genom att göra ”klassresan”. Hon smekte sin allt mera orkeslöse man, hjälpte honom.
Vem smekte hennes kinder och gav henne en kärleksfull blick? Vem såg henne? Och barnen som håller på att malas sönder i detta vårt kommersiella, känslokalla samhälle? Var klasresan värt dödandet av alla känslor?
I det äldreboende som hon kanske kunde komma till, där visste personalen att för dem som drabbas av liggsår är det bara en tidsfråga innan maskarna krälar i dessa. Äldreboendena är så underbemannade att omsorgen går på sparlåga. Att varje morgon byta bandage och ta bort alla döda maskar och inte ha tid att plocka de levande. Att se förruttnelsen och vara maktlös i vårt iskalla, känslobefriade samhälle.
De styrande kräver allt högre löner, för de är inte dumma. De vet att de måste betala och detta privat för att få en hyfsad äldreomsorg. De ser och dansar med i denna förbannade dödsdans som vi alla är delaktiga i.
Och kvinnan hoppade och fler kommer att hoppa från balkongerna, och fönstren ...
Politiker som har makten älskar detta nya, kalla samhälle och tjänstemännen avtrubbas och verkställer.
Och 84-åringen tog fram all sin förtvivlans mod för att hoppa.